- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
437

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Nej, jag tror, att furstinnan är mycket trött, och hästarna
intressera henne nog inte”, sade Vronski till Anna, som hade
föreslagit att de skulle gå till stuteriet, där Svijaschski gärna ville bese
en ny hingst. ”Gå ni två dit, så följer jag furstinnan in, och vi
prata litet med varandra — om ni icke har något däremot”, tillade
han. vänd till Darja.

”Hästar förstår jag mig verkligen inte alls på, och det blir mig
ett stort nöje”, svarade Darja smått förvånad.

Hon såg på Vronskis uppsyn att han ville säga henne något. Hon
hade icke misstagit sig. Så fort de trätt in i trädgården, såg han åt
det håll, dit Anna gått, och sedan han förvissat sig om att hon icke
kunde höra eller se bonom och hans sällskap, började han: ”Ni
har säkerligen gissat, att jag är angelägen om att tala med er.” Han
såg på henne med leende ögon. ”Jag är övertygad om, att ni
verkligen är Annas vän.”

Darja svarade ej något, utan såg förskräckt på honom.

”Ni har ett sådant stort inflytande över Anna och hon älskar
er så innerligt”, sade han. ”Hjälp mig! . . . Om ni kommit till
oss, ni, den enda av Annas forna väninnor (prinsessan Varvara
räknar jag icke med), så förstår jag mycket väl, att ni icke har
gjort det, därför att vår belägenhet förefaller normal, utan därför
att ni, ehuru ni tillfullo inser det pinsamma i hennes belägenhet,
dock ännu har Anna kär och vill hjälpa henne. Har jag icke
förstått er rätt?”

”Jo visst”, svarade Darja och spände igen sitt parasoll. ”Men ..”

”Tro mig”, avbröt han henne och stannade ofrivilligt, ”tro mig,
ingen känner mer än jag det pinsamma i Annas belägenhet. Och
det är ju även begripligt, om ni gör mig den äran att anse mig för
en man med hjärta i bröstet. Jag bär skulden till denna hennes
belägenhet, och just därför känner jag den så tung.”

”Det förstår jag”, svarade Darja, som ofrivilligt beundrade den
uppriktighet varmed han talade. ”Men jag skulle tro, att ni
överdriver, just därför att ni har den känslan, att ni bär skulden därtill.
Att Annas ställning inom sällskapslivet är pinsam, det vet jag
visserligen . . .”

”Sällskapslivet är för henne ett sannskyldigt helvete!” sade han
hastigt med mörk uppsyn. ”Man kan icke föreställa sig några
svårare själskval än dem, som hon måste genomgå de där två
veckorna i Petersburg. Det kan ni vara förvissad om.”

”Ja, men här, så länge varken Anna eller ni hyser någon
önskan att komma ut i sällskapslivet . . .”

”Hur skulle jag kunna hysa någon önskan efter det?” utbrast
han föraktfullt.

”Så länge (och det förblir kanske alltid så) äro ni ju dock
lyckliga och lugna. Jag ser på Anna, att hon är lycklig, fullkomligt
lycklig, och hon har redan själv sagt mig det”, sade Darja leende.
Men medan hon ännu sade det, började hon betvivla, att Anna
verkligen var lycklig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0439.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free