- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
438

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men Vronski tycktes icke hysa några tvivel om den saken.

”Ja, ja”, svarade han. ”Jag vet, att hon åter levat upp här
efter allt sitt lidande; hon är lycklig. Hon är lycklig över det
nuvarande tillståndet. Men jag? . . . Jag känner fruktan för det, som
väntar oss i framtiden . . . Ursäkta, ni vill kanske gå vidare?”

”Visst inte.”

”Gott, då sätta vi oss här.”

Darja satte sig på en trädgårdsbänk vid en krök av allén,

”Jag ser, att hon är lycklig”, sade han ännu en gång. ”Men kan
det fortgå så? Huruvida vi ha handlat rätt eller ej, är en annan
fråga, men tärningen är kastad, och vi äro bundna vid varandra
för hela livet. Vi äro förenade genom de heligaste band, som
existera för oss, genom kärlekens band. Vi ha ett barn, det kan komma
ännu flera barn till oss. Men lagen och hela vår belägenhet föra
med sig, att tusende förvecklingar och svårigheter kunna inträda,
som hon icke ser och icke kan se nu, då hon själsligen hämtat sig
efter alla lidanden och prövningar. Öch det är alltigenom
begripligt. Jag däremot kan icke vara blind för dessa svårigheter och
förvecklingar. Enligt lagen är ju min dotter icke min dotter, utan
en Karenina. Jag vill icke vara med om detta bedrägeri!” utbrast
han med en energisk, avvisande åtbörd.

”Nej, det förstår jag fullkomligt. Men vad kan Anna göra åt den
saken?” frågade Darja.

”Jo, det för mig till ändamålet med detta samtal”, svarade han.
”Det ligger i Annas hand, det beror på henne . . . Till och med för
att hos tsaren kunna anhålla om tillåtelse att adoptera barnet, är
skilsmässan ett oundgängligt villkor. Och skilsmässan beror på
Anna. Annas man var med om skilsmässan, han hade till och
med så gott som ordnat allt. Och jag vet, att han icke nu heller
skulle vägra henne den. Det erfordras ingenting annat, än att han
skriftligen blir ombedd att samtycka därtill. Den gången
förklarade han rent ut, att han icke skulle säga nej, om hon skulle
uttala denna önskan. Naturligtvis”, sade han med mörk min, ”är
det ingenting annat än en av dessa fariseiska grymheter, som
endast dylika hjärtlösa människor äro i stånd till. Han vet, vilka
kval varje tanke på honom bereder henne, och just därför att han
känner Anna, fordrar han ett sådant brev från henne. Jag kan
förstå, att det är ett kval för henne. Men de moment, som falla
i vågskålen för detta brevs avfattande, äro så tungt vägande, att
det är nödvändigt att skriva det. Det gäller Annas och hennes
barns lycka och tillvaro. Om mig vill jag icke tala, ehuru det även
för mig är tungt, mycket tungt att bära. Och därför, furstinna,
griper jag utan falsk blygsel efter er hjälpande hand, liksom efter
ett räddningsankare. Hjälp mig att övertala Anna att skriva till
honom och begära skilsmässa!”

”Ja, naturligtvis”, svarade Darja fundersamt och drog sig livligt
till minnes sitt sista sammanträffande med Alexei Alexandrovitsj.
”Ja, naturligtvis”, sade hon ännu en gång i beslutsam ton,

”Försök, vad ni förmår över henne. Laga, att hon skriver brevet.
Jag vill icke tala med henne därom, ja, jag kan det knappast.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0440.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free