- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
440

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Tionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ja, ja”, sade Anna, i det hon vände sig bort och tittade ut
genom det öppna fönstret. ”Men jag hade ingen skuld. Och vem
hade skuld? Vad vill över huvud taget skuld säga därvidlag?
Kunde det ha blivit annorlunda? Nå, vad anser du därom? Hade det
kanske varit möjligt, att du icke hade blivit gift med Stiva?”
”Det vet jag verkligen icke. Men en sak skulle jag vilja veta
av dig ...”

”Ja, ja, men vi äro ännu icke färdiga med Katja. Är hon
lycklig? Han lär ju vara en bra man.”

” ’Bra’ är för litet sagt. Jag känner ingen bättre människa.”
”Ack, det gläder mig mycket! Det gläder mig mycket! ’Bra’
är för litet sagt”, upprepade hon.

Darja smålog.

”Men berätta nu om dig själv”, sade hon. ”Vi ha så mycket att
tala med varandra om. Jag har i dag talat även med . . .”

”Med Alexei”, hjälpte Anna henne. ”Jag vet, vad ni talade
om med varandra. Men jag vill fråga dig rent ut: vad anser du om
mig och mitt liv?”

”Hur skall jag kunna säga det så plötsligt? Jag vet det
verkligen ej.”

”Nej, nej, säg mig det ända . . . Du ser ju nu, hur jag lever. Men
glöm icke, att du ser oss under sommaren, då du kommit på besök
och vi även eljest ha gäster . . . Men när vi kommo hit vid vårens
början, då voro vi alldeles ensamma, och även sedermera komma
vi att leva alldeles ensamma, och något bättre önskar jag mig icke
alls. Men föreställ dig, att jag bor här alldeles ensam, utan
honom, alldeles ensam, och det kommer att ske ... Av många
tecken sluter jag mig till, att det ofta kommer att ske och att han
kommer att tillbringa halva sin tid utomhus.” Hon reste sig upp
och flyttade sig närmare Darja. ”Naturligtvis kommer jag icke
att hålla honom tillbaka med våld. Det gör jag icke nu heller.
Inom den närmaste tiden försiggår en kapplöpning. I den äro
även några av hans hästar med och han kommer att fara dit. Jag
gläder mig mycket däråt. Men tänk nu också en gång på mig.
Föreställ dig min belägenhet . . . Men vad tjänar det till att tala
därom?” Hon smålog. ”Vad talade han med dig om?”

”Han talade med mig om en sak, som jag även självmant hade
ämnat tala med dig om, och det blir mig mycket lätt att därvidlag
föra hans talan hos dig. Han talade om, huruvida det icke ges
någon möjlighet . . . huruvida det icke låter sig göra ... att ... .
att förbättra din belägenhet . . . Du vet ju, vad jag anser därom
... Men om det är möjligt, skall du gifta dig med honom ...”
”Alltså en skilsmässa?” svarade Anna. ”Vet du av att den
enda kvinna, som besökte mig i Petersburg, var Betsy Tverskaja?
Du känner väl henne? I själ och hjärta är hon den mest
depraverade kvinna, som finns. Hon har haft ett förhållande med
Tusch-kevitsj och bedragit sin man på det skamligaste. Och denna
kvinna lät mig förstå, att hon icke vill känna mig, så länge min
ställning icke är ordnad. Tro inte, att jag vill jämföra dig med henne,
ty jag känner dig, mitt hjärta. Men jag kom ofrivilligt att tänka
440

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0442.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free