- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
443

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Elfte kapitlet - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dag, icke en timme, då jag icke begrundar det och då jag icke gör
mig själv förebråelser för att jag begrundar det, ty denna tanke
kan göra mig vansinnig. Göra mig vansinnig”, upprepade hon.
”När jag tänker på det, kan jag icke somna utan morfin. Men
gott, vi skola tala därom i lugn och ro. Ni säga alla till mig:
skilsmässa! För det första kommer han icke att samtycka till
det. Han står nu under grevinnan Lydia Ivanovnas inflytande.”
”Men du skulle dock göra ett försök”, sade Darja sakta.

”Låt oss antaga, att jag försöker det. Vad innebär det?” Anna
uttalade uppenbarligen en tanke, som hon redan tänkt igenom
tusende gånger och kunde utantill. ”Det innebär, att jag, som hatar
honom och samtidigt erkänner mig skyldig inför honom, tar på mig
den förödmjukelsen att skriva till honom . . . Nåväl, låt oss säga,
att jag kan övervinna mig själv och göra det. Antingen erhåller
jag ett kränkande svar eller hans samtycke. Gott! Jag har således
erhållit hans samtycke . . . Och min son — son? Honom komma
de säkerligen icke att överlämna åt mig. Han kommer att växa upp
hos sin far, som jag har övergivit, och han får lära sig att förakta
mig. Ha klart för dig, att jag älskar två människor lika högt, men
båda mer än mig själv: min lilla Sergei och Alexei.”

”Endast dessa två varelser älskar jag, och den ena av dem
utesluter den andra. Jag kan icke förena båda, och just det, blott
det är det, som jag behöver. Men om det icke kommer mig till
del, då är allt mig likgiltigt. Allt alldeles likgiltigt! På något sätt
kommer det ju att sluta, och därför kan och vill jag icke tala
därom. Klandra och fördöm mig således icke för det. Du med
din rena själ kan icke förstå allt det, som jag lider under.”

Hon kom fram till Darja, satte sig bredvid henne, fattade
hennes hand och såg henne med skuldmedveten min i ögonen.

”Vad tänker du? Vad tänker du om mig? Förakta mig ej. Jag
förtjänar ej förakt. Jag är endast en olycklig varelse. Om någon
människa är olycklig, så är jag det”, sade hon.

Då Darja var lämnad ensam, läste hon sin aftonbön och gick
till sängs. Hon hade känt det innerligaste medlidande med Anna,
medan de talat med varandra, men nu kunde hon icke tvinga sig
till att tänka på henne. Minnet av hennes hem och hennes barn
framträdde med ett alldeles särskilt, för henne nytt behag, med
ett slags ny glans för hennes själs öga. Denna hennes värld
föreföll henne nu så dyrbar och lockande, att hon icke till något pris
velat stanna borta från den ännu en dag,

Tolfte kapitlet.

Vronski och Anna tillbringade hela sommaren och en del av
hösten på landet, alltjämt under samma förhållanden och utan att
vidtaga några mått och steg i och för skilsmässan. De hade
kommit överens om att icke resa någonstans, men ju längre de
levde ensamma, i all synnerhet på hösten och efter gästernas
avresa, kände båda allt mer och mer, att de i längden icke skulle
härda ut med detta liv och att en förändring måste äga rum.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0445.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free