- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
446

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fjortonde kapitlet.

Före Vronskis avresa till valen hade Anna kommit att tänka på
att de scener, som utspelats för var gång han ville resa någonstans,
endast bidrogo till att avlägsna honom ännu mer från henne men
icke till att fängsla honom vid henne, och därför hade hon fast
föresatt sig att behärska sig och med lugn bära skilsmässan från
honom. Men den kalla, stränga blick, varmed han betraktat henne,
då han kommit för att underrätta henne om den förestående
avresan, hade kränkt henne djupt, och han hade icke väl avrest,
förrän det var slut med hennes lugn.

I ensamheten tänkte hon alltjämt på denna blick, i vilken
Vronskis anspråk på frihet tagit sig uttryck, och liksom alltid kom hon
till samma resultat: medvetandet om sin förnedring. ”Han har
rättighet att fara bort, när och vart han vill, och icke blott att fara
bort utan även att övergiva mig. Han har alla rättigheter och

jag inga alls. Men just därför, att han vet det, borde han icke

handla så ... Men vad har han egentligen gjort? Han har sett på
mig med kall, sträng min. Det är naturligtvis ingenting
bestämbart, ingenting gripbart, men förr förekom det ej, och denna
blick är ett betydelsefullt symptom”, sade hon sig. ”Denna blick
utvisar, att hans kärlek börjar svalna.”

Och fastän hon var övertygad om, att hans kärlek började
svalna, så såg hon sig dock urståndsatt till att göra något däremot

och att på något sätt ändra sitt förhållande till honom. Liksom

hittills kunde hon endast hålla fast honom genom sin personliga
dragningskraft och därigenom, att han älskade henne. Och liksom
hittills kunde hon endast genom ständig sysselsättning om dagen
och morfin om natten bedöva de förskräckliga tankarna på hur
det skulle bli, när han upphört att älska henne. Visserligen gavs
det ännu ett medel, icke att hålla fast honom — det var hennes
bestämda önskan, att endast hans kärlek skulle hålla fast honom
— men dock att förbli honom nära och stå i ett sådant
förhållande till honom, att han icke kunde frigöra sig från henne. Detta
medel var skilsmässa och ingående av ett nytt äktenskap. Alltså
började hon önska detta och föresatte sig, att så fort Vronski
eller Stiva skulle börja tala med henne därom, skulle hon genast
förklara sig beredd därtill.

Under dylika tankar tillbragte hon, skild från honom, fem
dagar, just de fem dagar till vilka han ursprungligen beräknat
varaktigheten av sin frånvaro. Men när på sjätte dagen kusken kom
tillbaka utan honom, då förmådde hon icke längre på något sätt
bedöva tanken på honom och på vad han kunde ha för sig där
borta. Just vid denna tid hade hennes lilla flicka blivit sjuk.
Anna övertog vården av barnet, men det förmådde icke avleda
hennes tankar, detta så mycket mindre som sjukdomen icke var
farlig. Hur mycket hon än vinnläde sig därom, så kunde hon icke
älska detta barn, och att hyckla kärlek förmådde hon icke heller.
När Anna denna dag på kvällen blev ensam, kände hon en sådan
ångest för hans skull, att hon var nära att fara in till staden, men
446

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0448.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free