Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra kapitlet.
”Var nu snäll och åk med till Bohls”, sade Katja till sin
man, då han kom in till henne mellan tio och elva, innan han gick
ut på morgonen. ”Jag vet, att du i dag äter middag på klubben.
Pappa har skrivit in dig där. Men vad skall du göra till dess?”
”Jag vill egentligen endast till Katavasov”, svarade Ljevin.
”Och sedan åker jag kanske även till domstolen i min systers
angelägenhet.”
”Skall du inte på konserten också?” frågade hon.
”Vad skall jag göra där ensam?”
”Åh, se så, gå bara dit! Du får höra de nya sakerna, som vi
nyligen talade om. De intressera dig ju så mycket. Om jag kunde,
skulle jag obetingat fara dit.”
”Ja, i varje fall kommer jag tillbaka hem en gång före
middagen”, svarade han och såg på klockan.
”Tag på dig din jackett, så att du genast kan fara hem till
grevinnan Bohl.”
”Är då den visiten absolut nödvändig?”
”Ja visst, absolut! Hon har ju varit hos oss. Och vad gör
det dig för besvär? Du åker dit, slår dig ned, pratar i fem
minuter om vädret, reser dig åter upp och åker därifrån.”
”Vet du, du tror mig nog ej, men jag har till den grad kommit
ifrån alla dylika formaliteter, att jag riktigt skäms att göra något
dylikt. Och vad är det för övrigt för mening däri? En
främmande människa kommer dit, slår sig ned, stannar en stund, stör
människorna i huset, förstör sitt eget humör och ger sig sedan
i väg igen.”
Katja skrattade.
”Men när du ännu var ogift, gjorde du väl visiter?” frågade hon.
”Ja visst, men det har alltid varit mig pinsamt, och nu är jag
så ovan därvid, att jag hellre vill gå två dagar i rad utan middag
än avlägga dessa besök. Jag riktigt skäms!”
Han kysste sin hustru på handen och skulle just lämna rummet,
då hon hejdade honom.
”Konstantin, vet du av att jag bara har femtio rubel kvar?”
”Gott, då skall jag åka till banken och ta ut litet pengar. Hur
mycket vill du ha?” svarade han
”Nej, var snäll och vänta litet!” Hon höll fast hans hand.
”Vi måste tala därom, ty det oroar mig. Enligt min åsikt ger jag
inte ut någonting i onödan, och dock äro pengarna alltid som
bortblåsta. Vi måtte begå ett fel på något sätt.”
”Visst inte”, svarade han, harklade sig, sänkte huvudet och såg
på henne nedifrån.
”Jag har givit Sokolov tillsägelse att sälja vetet och att taga ut
arrendet för kvarnen i förskott. Vi måste under alla
omständigheter ha pengar till vår disposition ...”
”Ja, visst, men jag är rädd för att vi förstöra för mycket...”
”Visst inte, visst inte!” svarade han. ”Adjö nu, mitt hjärta!
Om det skulle hända något, så är jag hos Katavasov.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
