- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
455

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Får jag be om er hatt”, sade portvakten till Ljevin, som hade
glömt den bestämmelsen, att hattar skulle avlämnas i vestibulen.
”Ni har icke varit här på länge. Fursten skrev in er i går. Furst
Stepan Arkadjevitsj är ännu icke här.”

Portvakten kände icke blott Ljevin utan även alla hans bekanta
och anhöriga, och uppgav därför genast namnen på två av dem,
som stodo honom särskilt nära.

Ljevin gick genom första salen, som innehöll medelst skärmar
avdelade alkover och vanligtvis endast användes som genomgång,
hann fatt en långsamt gående gammal herre och trädde in i den
av ett larmande sällskap uppfyllda matsalen.

Han gick utefter borden, som nästan alla redan voro upptagna
och mönstrade de närvarande. Överallt såg han de mest olika
människor, gamla och unga, sådana som han knappast kände till
utseendet, och andra, som stodo honom närmare. Ingen enda av
dem såg förargad eller bekymrad ut. Det föreföll nästan, som
om de samtidigt med sina hattar även lagt av sig sina sorger och
bekymmer i vestibulen och nu grepo sig an med att njuta riktigt
av detta livets goda. Även Svijaschski var där och unga
Scht-scherbatzki och gamla fursten och Vronski och Sergei Ivanovitsj.

”Men du kommer ju så sent!” sade fursten leende och räckte
honom sin hand över axeln. ”Hur är det med Katja?” tillade han
och rättade till servetten, som han stuckit in mellan två västknappar.

’Hon mår bra; de tre systrarna äta i dag middag tillsammans
hemma hos oss.”

”Aha! Kafferep! Ja, hos oss finns ingen plats mer att få.
Men gå till bordet där borta och försäkra dig genast om en stol”,
sade fursten, i det han vände sig om och försiktigt tog emot en
tallrik med soppa.

”Ljevin, hitåt!” ropade en bit därifrån en godmodig röst. Det
var Turovzyn. Han satt där tillsammans med en ung officer, och
bredvid dem voro två stolar vikta. Ljevin gick med glädje fram
till honom. Han hade alltid tyckt bra om den fryntlige
goddags-pilten Turovzyn (med hans person var ju förknippat minnet av
den kärleksförklaring, som han hade gjort Katja); men i dag
efter alla tråkiga samtal gladde han sig särskilt åt att få se den
trohjärtade Turovzyn.

”Dessa två platser äro avsedda åt er och Oblonski. Han
kommer nog genast.”

Officeren, som höll sig mycket rak och hade mycket muntra,
städse skrattande ögon, var från Petersburg och hette Gagin.
Turovzyn presenterade herrarna för varandra.

”Oblonski kommer dock alltid för sent.”

”Ah, där är han ju!”

”Du har visst också kommit nu först?” sade Oblonski, i det
han hastigt kom fram till Ljevin. ”God afton. Har du redan
tagit en liten snaps? Inte? Kom då med!”

Genast, ännu vid fisksoppan, beställde Gagin in champagne och
fyllde fyra glas. Ljevin avböjde icke det honom erbjudna glaset,
utan beställde själv in ännu en butelj. Han var mycket hungrig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0457.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free