- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
462

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Det förstår jag fullkomligt”, svarade Ljevin. ”Åt skolan och
inrättningar av liknande art kan man icke ägna något
hjärteintres-se, och jag tror, att just därför dessa filantropiska inrättningar ha
att uppvisa så föga resultat.”

Hon satt tyst en stund, så smålog hon. ”Ja, ja”, instämde hon.
”Jag har icke kunnat förmå mig därtill. Jag har icke tillräckligt
stort hjärta att älska en hel asyl, full med fula små flickor. Det
har aldrig lyckats mig. Hur många kvinnor är det ej, som
därigenom skaffat sig en ställning i samhället! Och nu först är det mig
alldeles omöjligt”, tillade hon med ett sorgset, förtroligt uttryck, i
det hon till synes vände sig till brodern men i verkligheten endast
till Ljevin. ”Till och med nu, då jag så väl skulle behöva någon
sysselsättning, förmår jag det ej.” Hennes uppsyn blev plötsligt
mörk (Ljevin förstod, att hennes missmod var riktat mot henne själv,
därför att hon hade talat om sin egen belägenhet) och hon gav
samtalet en annan vändning. ”Jag vet om er”, sade hon till Ljevin,
”att ni är en dålig medborgare, och jag har försvarat er så gott jag
kunnat.”

”Hur har ni då försvarat mig?”

”1 överensstämmelse med det sätt, varpå ni blev angripen. Men
behagar ni icke te?” Hon reste sig upp och tog en i saffian
inbunden bok.

”Ge mig den, Anna Arkadjevna”, sade Vorkujev, i det han
pekade på boken. ”Den förtjänar att bli tryckt.”

”Nej då, den är ännu icke färdig.”

”Jag har talat med honom om den”, anmärkte Stepan
Arkadje-vitsj, vänd till systern, i det han pekade på Ljevin.

”Det var orätt gjort av dig. Mitt skriftställeri står ungefär på
samma nivå som de i fängelserna tillverkade små korgarna och
träsniderierna, som Lisa Merkalova förr i tiden sålde till mig. Hon
var en mycket duktig medlem av ”Föreningen för fångarnas väl”,
anmärkte hon, vänd till Ljevin. ”Dessa olyckliga stackare utförde
sannskyldiga underverk av tålamod.”

Och Ljevin iakttog ännu ett nytt karaktärsdrag hos denna
kvinna, som tilltalade honom så ofantligt. Förutom förstånd,
älsklighet och skönhet besatt hon även sanningskärlek.

Hon bad Ljevin och Vorkujev gå vidare in i salongen, medan hon
stannade i ett annat rum med brodern för att tala med honom.
”Om vad?” tänkte Ljevin. ”Om skilsmässan? Om vad Vronski
gör på klubben? Om mig?” Och frågan vad hon väl skulle tala
med Stepan Arkadjevitsj om, gjorde honom så upprörd, att han
knappast hörde, vad Vorkujev sade om den barnbok, som Anna
hade skrivit.

Vid teet fortsattes det angenäma, innehållsrika samtalet på
samma sätt. Medan Ljevin följde med detta intressanta samtal,
beundrade han oavbrutet henne och hennes skönhet och hennes
förstånd och hennes bildning och samtidigt även hennes naturlighet
och hjärtlighet. Och under det att han förr hade bedömt henne
så strängt, frikände han henne nu till följd av en sällsam
impuls, och ’ samtidigt beklagade han henne och fruktade, att
Vron-462

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0464.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free