Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var möjligt, för att hos Ljevin uppväcka en känsla av kärlek till
henne och ehuru hon visste, att hon uppnått det, som var
möjligt hos en hederlig äkta man, och^ ehuru han hade behagat
henne mycket, upphörde hon att tänka på honom, så fort han hade
lämnat rummet.
En och samma tanke förföljde henne enträget i mångfaldiga
gestalter. ”Om min personlighet utövar en sådan verkan på andra
män, till och med denne i sin hustru förälskade äkta man,
varför är då just han så kall mot mig? ’Kall’ är förstås icke det rätta
ordet, ty han älskar mig, det vet jag. Men ett slags ny skranka har
upprest sig mellan oss. Varför har han icke varit hemma på hela
kvällen? Han lät hälsa mig genom Sti va, att han icke kunde
lämna Jaschvin ensam utan måste hålla ögonen på honom under spelet.
Är alltså Jaschvin ett litet barn? Men även under förutsättning,
att det är sant (och han talar aldrig osanning), så döljer sig dock
bakom detta, sanna skäl ännu ett annat. Han gläder sig åt ett
tillfälle att få visa mig, att han även har andra förpliktelser. Jag
vet det och finner mig däri. Men varför behöver han visa mig det?
Han vill visa mig, att hans kärlek till mig icke får göra intrång
på hans frihet. Men jag behöver inga bevis, jag behöver kärlek.
Han borde ha förståelse för allt det pinsamma i mitt liv här i
Moskva. Är då detta ett liv? Jag lever ju egentligen icke alls. Jag
väntar på lösandet av knuten, och det drages ut allt mer och mer.
Omigen intet svar! Och Stiva säger, att han icke kan resa till
Alexei Alexandrovitsj. Men jag kan icke skriva ännu en gång
till honom. Jag kan ingenting göra, ingenting ta mig till,
ingenting förändra. Jag betvingar mig, jag väntar, jag hittar på alla
möjliga tidsfördriv åt mig, men allt detta är endast ett bedrägeri,
liksom morfinet. Han borde ha medlidande med mig”, sade hon.
Hon hörde Vronskis energiska ringning och torkade hastigt sina
tårar, och hon icke blott torkade sina tårar, utan hon satte sig
även vid lampan och slog upp en bok och låtsades läsa, som om hon
vore alldeles lugn. Hon måste visa honom, att hon var
missbelåten med, att han icke kommit hem så tidigt, som han hade lovat;
men hon fick endast visa honom missbelåtenheten och allra minst,
att hon kände medlidande med sig själv. Hon fick känna
medlidande med sig själv, men han fick icke känna medlidande med
henne. Hon önskade ingen strid med honom, hon snarare
förebrådde honom att han lade an på att komma i tvist med henne,
men ofrivilligt satte hon dock sig själv i stridsposition.
”Nå, du har väl inte haft tråkigt?” frågade han livligt och glatt,
i det han kom fram till henne.
”Nej, jag har icke haft tråkigt. Det har jag för länge sedan
vant mig av med. Stiva och Ljevin ha varit här.”
”Ja, de ville avlägga ett besök hos dig. Nå. vad tycker du om
Ljevin?” sade han och slog sig ned bredvid henne.
”Mycket bra. De åkte just nyss Hur gick det med Jaschvin?”
”Han satt i tur och vann sjuttontusen rubel. Jag försökte få
honom med mig därifrån, och han skulle just åka med mig, men
så vände han om, och nu sitter han och förlorar.”
30. — Anna Karcnina. 465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
