Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Varför stannade du i så fall kvar?” frågade hon, i det hon
plötsligt höjde blicken. Hennes ansikte hade ett kallt och fientligt
uttryck. ”Du sade till Stiva, att du skulle stanna där för att ta
Jaschvin med dig därifrån. Och nu har du dock lämnat honom
ensam kvar.”
Hans ansikte hade nu att uppvisa samma uttryck av kall
krigs-beredskap.
”För det första bad jag icke Stiva hälsa dig och säga något, och
för det andra så ljuger jag aldrig. Huvudsaken är den, att jag
ville stanna där, och därför stannade jag också”, svarade han
med mörk min. ”Anna, vad skall detta tjäna till?” tillade han
efter ett ögonblicks tystnad, i det han lutade sig fram och räckte
henne sin hand, i förhoppning att hon skulle lägga sin i den.
Hon gladde sig åt denna uppmaning till ömhet. Men ett slags
ond ande hindrade henne att följa sin önskan, liksom om stridens
regler förbjöde henne att giva sig.
”Ja, naturligtvis, du ville stanna där, och därför stannade du. Du
gör bara vad du vill. Men varför säger du det till mig? I vilken
avsikt?” sade hon, som blev allt häftigare. ”Är det då någon som
bestrider din frihet? Men du vill, att jag uttryckligt skall
erkänna din frihet. Nå ja, du har rättighet därtill.”
Hans hand slöt sig åter, han lutade sig tillbaka, och hans
uppsyn blev ännu trotsigare än förut.
”Hos dig är det endast egensinne”, sade hon efter att ha
betraktat honom ett ögonblick. ”Ingenting annat än egensinne. För dig
gäller det endast frågan, om du skall förbli segrare över mig, men
för mig . . . Om du visste, vad det gäller för mig! Om du visste,
vad det betyder för mig, när jag liksom nu ser, att du träder mig
fientligt, ja, fientligt till mötes! Om du visste, hur nära en
olycka jag är i dessa ögonblick, hur jag känner fruktan, fruktan för
mig själv!” Hon vände sig bort och försökte dölja sina
snyftnin-gar.
”Varför blir du så upprörd?” sade han, förskräckt över ett sådant
utbrott av förtvivlan, lutade sig åter fram, fattade hennes hand
och kysste den. ”Av vilken anledning? Söker jag kanske
förströelse utomhus? Undviker jag kanske icke andra kvinnors sällskap?”
”Det fattades bara!” sade hon.
”Nå, så säg dock, vad jag skall göra, för att du skall lugna dig.
Jag är redo att göra allt, på det att du måtte känna dig lycklig”,
sade han, rörd av hennes förtvivlan. ”Vad skulle jag icke kunna
göra för att bespara dig ett sådant lidande som detta, Anna!”
”Låt det vara, låt det vara!” svarade hon. ”Jag vet själv icke,
vad som felas mig. Det ensamma livet, nerverna . . . Nej, vi skola
icke tala mer därom. Hur var kapplöpningen? Du har ännu icke
berättat något för mig om den”, sade hon.
Han gav tillsägelse om, att supén skulle serveras, och berättade
för henne om kapplöpningen, men på hans ton och på hans blickar,
som blevo allt kallare, märkte hon, att han icke hade förlåtit henne
hennes seger, att detta egensinne, som hon kämpade emot, åter
blivit starkt inom honom. Han visade sig kallare än förut mot
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
