- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
467

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tionde kapitlet - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

henne, liksom om han ångrade, att han underkastat sig henne. Och
i det hon erinrade sig de ord, som förskaffat henne segern,
nämligen: ”Om du visste, hur nära en olycka jag är i dessa ögonblick,
hur jag känner fruktan, fruktan för mig själv!” sade hon sig, att
detta var ett farligt vapen, som hon icke fick använda ännu en gång.

Elfte kapitlet.

Klockan fem på morgonen väcktes Ljevin av knarrandet av en
dörr, som öppnades. Han satte sig hastigt upp och såg sig
omkring. Katja låg icke bredvid honom i sängen. Men bakom
skärmen rörde sig ett ljus av och an, och han hörde hennes steg.

”Vad är det? . . . Vad är det?” utbrast han sömndrucken.
”Katja! Vad är det?”

”Ingenting särskilt”, svarade hon, i det hon med ljuset i handen
kom fram bakom skärmen. ”Jag mår inte riktigt bra”, fortsatte
hon med ett älskligt, menande leende.

”Hur är det? Har det börjat? Har det börjat?” frågade han
förskräckt. ”Då måste vi skicka dit!” Han började hastigt klä sig.

”Nej, nej”, sade hon leende och höll honom tillbaka med
handen. ”Det är nog ingenting. Jag mådde bara litet illa. Men
det har redan gått över.”

Hon gick till sängs, släckte ljuset, lade sig till rätta och höll sig
alldeles stilla. Han kände sig visserligen oroad av hennes
ohörbara andhämtning, vars ljud hon till synes återhöll, och
framför allt det uttryck av särskild ömhet och sinnesrörelse, varmed
hon sagt till honom: ”Ingenting särskilt”, men han var så
sömnig, att han somnade med ens. Klockan sju väcktes han av
en lätt beröring på sin axel och en svag viskning. Inom henne
tycktes kämpa ledsnaden att behöva väcka honom och önskan
att få tala med honom.

”Konstantin, bli inte förskräckt. Det är inte svårt, men jag
tror ... att Jelisaveta Petrovna måste hämtas.”

Ljuset tändes åter. Hon satt upp i sängen och höll i sina
händer en stickning, med vilken hon sysslat de senaste dagarna.

”Bli inte förskräckt, det är ingenting farligt. Jag är inte det
allra minsta rädd”, tillade hon, då hon såg hans förfärade uppsyn.

Han sprang hastigt upp, kastade på sig nattrocken, utan att
vända blicken fran henne, och stod orörlig, i det han alltjämt stirrade
på henne. Han borde ha gått, men han kunde icke vända blicken
från henne. Hur kärt och välbekant hennes ansikte än var för
honom, hur väl han än kände till hennes minspel och hennes blick,
så hade han dock ännu aldrig sett henne sådan. Hur simpel och
skamlig förekom han sig icke gentemot henne, sådan han nu såg
henne framför sig, när han drog sig till minnes, hur svårt han hade
sårat henne i går! Hennes rodnande ansikte, omgivet av det mjuka
håret, som trängde sig ut ur nattmössan, strålade av glädje och
beslutsamhet.

Hur föga konstlat och tillgjort det över huvud taget fanns i
Katjas karaktär, så kände Ljevin sig dock övarraskad av det, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0469.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free