- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
468

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nu uppenbarade sig för honom, då plötsligt alla slöjor föllo
för hans ögon. Men plötsligt ryckte det i hennes ögonbryn, hon
och hennes själs innersta väsen strålade ur hennes ögon. Hon
höjde huvudet, trädde hastigt fram till honom, grep hans hand och
tryckte sig mot den med kroppen, varvid hon omgav honom med
sin heta andedräkt. Hon led och tycktes klaga över sitt lidande
för honom. Och i första ögonblicket kom av gammal vana den
föreställningen till honom, att han bar skulden därtill. Men i
hennes blick låg en ömhet, som tycktes säga, att hon icke
gjor-de honom några förebråelser för detta lidande, ja, att hon älskade
honom för det. Hon led och klagade och samtidigt var hon stolt
över detta lidande och gladde sig åt det och älskade det. Han såg.
att något skönt, härligt, försiggick i hennes själ, men vad det
egentligen var, det saknade han förståelse för.

”Tag har redan skickat bud till mamma. Du skall så fort son?
möjligt hämta Jelisaveta Petrovna . . . Konstantin! . . . Det är
ingenting, det har redan gått över.”

Hon gick fram till ringklockan och ringde.

”Gå nu. Pascha kommer. Jag känner mig fullt kry.”

Och Ljevin såg till sin förvåning, att hon åter tog stickningen
och började sticka.

Då Ljevin gick ut genom ena dörren, hörde han, hur flickan kom
in genom den andra. Han stannade vid dörren och hörde, att
Katja gav flickan noggranna anvisningar och sedan hjälpte henne
att bädda om sängen.

Han klädde sig, och medan hästen spändes för, ty det fanns
ännu ej några droskor på gatorna, sprang han ännu en gång in i
sängkammaren. Två flickor voro ivrigt upptagna av att flytta ett
och annat därinne. Katja gick av och an, hastigt stickande, ocn
gav sina tillsägelser.

”Jag åker genast till doktorn. Ett bud är redan skickat till
Jelisaveta Petrovna, men jag skall även åka dit. Behövs det för
övrigt någonting? Skall jag åka till Darja?” Pion såg på honom,
men hörde uppenbarligen icke vad han sade.

”Ja, ja. Gå nu!” sade hon med mörk uppsyn och gjorde med
handen en åtbörd, att han skulle gå.

Han var redan ute i vardagsrummet, då han plötsligt hörde ett
dovt men genast förstummat stönande. Han stod stilla och
kunde icke på en lång stund förstå något.

”Ja, det var hon”, sade han för sig själv, grep sig om huvudet
och sprang ned för trappan.

”Pierre, förbarma dig! Förlåt oss, hjälp oss!” Han upprepade
gång på gång dessa ord, som ofrivilligt kommo till hans läppar. Och
trots det att han icke var troende, uttalade han icke dessa ord
enbart med läpparna. Nu, i detta ögonblick, kände han, att alla
hans tvivel, ja, oförmågan att förena tro och förstånd med
varandra icke på något sätt hindrade honom att vända sig till Gud.
Allt detta hade blåst bort som damm från hans själ. Och till
vem skulle han väl vända sig, om icke till Honom, i vars hand,
såsom han kände, han själv och hans kärlek och hans själ lågo?
468

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free