Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Elfte kapitlet - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vagnen var ännu icke förspänd, men för att icke förlora ett
ögonblick gick han före utan att vänta på vagnen och gav Kusma
tillsägelse att köra efter honom.
Vid hörnet mötte han en hastigt framilande nattdroska. I den
satt Jelisaveta Petrovna. ”Gud vare tackad, Gud vare tackad!”
sade han, då han till sin stora glädje kände igen hennes ansikte,
som nu hade ett sällsamt allvarligt, ja, nästan strängt uttryck. Utan
att låta kusken stanna, sprang han tillbaka bredvid droskan.
”Alltså sedan ungefär två timmar? Inte längre?” frågade
hon. ”Ni träffar Peter Dmitrijevitsj hemma, men ni behöver icke
skynda på honom alltför mycket. Hämta även opium på
apoteket.”
”Ni tror således, att det kan gå bra? Herre, förbarma dig och
hjälp oss!” sade Ljevin, som just såg sin häst komma ut ur
portgången. Han hoppade upp i släden, satte sig bredvid Kusma och
befallde honom att köra till doktorn.
Tolfte kapitlet.
Doktorn var ännu icke uppstigen och hans betjänt förklarade, att
doktorn kommit i sängen först mycket sent och sagt till, att han
icke fick väckas. Men han skulle nog snart stiga upp. Betjänten
putsade ett lampglas och tycktes vara mycket upptagen av detta
arbete.
Då Ljevin fick höra, att doktorn ännu icke stigit upp, åkte han
till apoteket för att hämta opium.
På apoteket gjorde den magre provisorn r.-.ed samma likgiltighet,
som betjänten putsat lampglaset, i ordning små pulver åt en kusk,
som väntade på dem. Han vägrade att lämna ut opium.
Bemödande sig om att icke bli häftig, uppgav Ljevin för honom
läkarens och barnmorskans namn, förklarade vartill han behövde opiet
och sökte övertala honom på detta sätt. Provisorn frågade på
tyska någon i ett rum innanför, om han skulle lämna ut opiet,
och då han fick ett jakande svar, tog han ned en stor flaska och
fyllde i en mindre, klistrade fast en etikett och förseglade den trots
Ljevins bön att låta bli det och ville till och med slå in den i
papper. Men nu härdade Ljevin icke ut längre. Beslutsamt ryckte
han ifrån honom den lilla flaskan och rusade ut genom den stora
glasdörren. När han kom tillbaka till doktorn, var denne ännu ej
uppstigen, och betjänten, som nu höll på att lägga på en matta,
vägrade att väcka honom. Ljevin halade upp en tiorubelsedel,
räckte honom den och förklarade utförligt för honom, att Peter
Dmitrijevitsj (vilken viktig och betydande person hade icke denne
förut så obetydliga Peter Dmitrijevitsj nu blivit för Ljevin) hade
lovat, att vid vilken tid som helst på dygnet komma till honom och
säkert icke skulle bli ond; därför skulle han ofördröjligen väcka
honom.
Betjänten följde nu med Ljevin upp för trappan och bad honom
stiga in i väntrummet. Ljevin hörde genom dörren, hur läkaren
hostade, gick omkring, tvättade sig och sade något. Det hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
