- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
471

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hon fick se Ljevin, omfamnade hon honom och började gråta. De
gingo tillsammans fram till sängkammardörren.

”Nå, hur är det, bästa Jelisaveta Petrovna?” frågade hon
barnmorskan, som kom ut med strålande, beskäftig uppsyn, och
fattade hennes hand.

”Det går bra”, svarade hon. ”Övertala henne endast att lägga
sig ned. Det kommer att bringa henne lättnad.”

Det förflöt minuter och timmar och åter timmar, och Ljevins
ångest och pina tilltog allt mer och mer. Han hade förlorat all
förmåga att bedöma, hur tiden framskred. Han blev förvånad, då
Jelisaveta Petrovna bad honom gå bakom skärmen och tända ljus
och han därvid fick veta, att det redan var fem på kvällen. Om
någon hade sagt honom, att det endast var tio på morgonen, så
hade han trott det också. Var han varit under denna tid, det visste
han lika litet som när det och det skett. Han hade sett Katjas
feberheta ansikte, som än hade ett dovt, lidande uttryck, än smålog
mot honom och försökte lugna honom. Han hade även sett
furstinnan. Han hade även sett Darja och läkaren, som rökte tjocka
cigarretter, och Jelisaveta Petrovna med den fasta, beslutsamma
uppsynen, från vflken en lugnande verkan tycktes utgå, och
gamle fursten, som med dyster uppsyn gick av och an i salen. Men
hur de kommit in och åter gått ut och var de hade varit, det visste
han icke. Än var furstinnan med läkaren inne i sängkammaren, än
inne i arbetsrummet, dit på en gång ett dukat bord hade insatts,
än var det icke hon utan Darja som var där. Ljevin kom ihåg,
att han ett tag blev skickad ut på gatan för att hämta någonting.
Ett tag fick han i uppdrag att bära ett bord och en soffa in i ett
annat rum. Han hade gjort det med stor iver, i tanke att det var
något, som Katja behövde, och först sedermera fick han veta, att
han därmed gjort i ordning ett nattläger åt sig själv. Sedan hade
man skickat honom in i arbetsrummet till läkaren för att fråga
denne om något. Läkaren hade besvarat frågan och sedan börjat
tala om stadsfullmäktiges dumheter. Sedan hade man skickat
honom hem till furstinnan, för att han i hennes sängkammare skulle
hämta en helgonbild i infattning av förgyllt silver, och
tillsammans med furstinnans gamla kammarjungfru hade han stigit upp
på ett skåp för att taga ned bilden, och därvid hade han slagit
sönder den lilla lampan framför den, och furstinnans kammarjungfru
hade försökt lugna honom, såväl med avseende på hans fru som
med avseende på lampan, och han hade tagit helgonbilden med sig
hem och ställt upp den vid Katjas huvudgärd och varsamt
skjutit dess nedre kant under kuddarna. Men var, när och vartill allt
detta hade skett, det visste han icke. Han begrep inte heller,
varför furstinnan fattade hans hand, såg medlidsamt på honom och
bad honom lugna sig, eller varför Darja övertalade honom att äta
litet och förde honom ut ur rummet och varför till och med doktorn
allvarligt och deltagande såg på honom och rådde honom att taga
några droppar.

”Herre Gud, förlåt oss och hjälp oss!” sade han gång på gång
för sig själv, och trots sitt mångåriga och till synes fullständiga av-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0473.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free