- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
472

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tolfte kapitlet - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lägsnande från Gud hade han den känslan, att han nu vände sig
till Gud med samma otvungenhet och förtroende, som under sin
första ungdom.

Trettonde kapitlet.

Han visste icke, om det var sent eller tidigt. Ljusen hade redan
brunnit djupt ned. Darja hade just varit inne i arbetsrummet och
bett doktorn lägga sig på soffan. Ljevin satt hos honom, hörde
på hans historier om en charlatan till magnetisör och betraktade
oavvänt askan på doktorns cigarrett. Det var åter en stund av
vederkvickelse för honom, och han hade glömt allt det
förskräckliga. Han tänkte icke alls på det, som nu försiggick. Han hörde
på doktorns berättelse och förstod den. Plötsligt skallade ett
sådant skri, att han ännu aldrig hört något liknande. Detta skri var
så fruktansvärt, att Ljevin icke ens sprang upp, utan endast såg
med förskräckt frågande min på doktorn. Doktorn lade huvudet
på sned, lyssnade och smålog belåtet.

Allting hade hela denna tid varit så ovanligt, att ingenting
längre gjorde Ljevin förvånad. ”Det måste väl så vara”, tänkte han
och förblev sittande. Men så kom tanken: ”Vem skrek så?” Han
sprang upp, skyndade på tåspetsarna in i sängkammaren, gick
omkring Jelisaveta Petrovna och furstinnan och ställde sig på sin
plats vid huvudgärden. Skriet hade förstummats, men någonting
hade förändrats. Vad som förändrats, det såg och förstod han ej,
och han ville icke heller se och förstå. Men han märkte det på
Jelisaveta Petrovnas ansikte. Detta ansikte var allvarligt och blekt,
och ehuru det såg lika fast och beslutsamt ut som förut, så
ryckte det litet i underkäken och ögonen voro oavvänt riktade på
Katja. Katjas glödande, förpinta ansikte, på vars av svett fuktiga hud
en hårslinga var fastklibbad, var vänt mot honom och sökte hans
blick. De höjda händerna åtrådde hans. Med sina av svett
fuktiga händer grep hon hans kalla händer och tryckte dem mot
sitt ansikte.

”Gå icke bort, gå icke bort! Jag känner ingen fruktan, jag
känner ingen fruktan!” sade hon hastigt. ”Mamma, tag av mig
ör-hängena, de besvära mig. Du är väl icke rädd? Fort, fort,
Jelisaveta Petrovna . . .”

Hon talade mycket fort och försökte småle. Men på en gång
förvreds hennes ansikte, och hon stötte honom tillbaka från sig.

”Nej. det är ohyggligt! Jag dör, jag dör! Gå, gå!” skrek hon,
och åter hördes detta samma onaturliga, hemska skri.

Ljevin grep sig om huvudet och rusade ut ur rummet.

”Det är ingenting farligt, det är ingenting farligt, allt går bra”,
ropade Darja efter honom.

Men de fingo säga, vad de ville, Ljevin visste ändå, att nu var
allt förlorat. Med huvudet lutat mot dörrposten stod han i det
angränsande rummet och hörde någon skrika och stöna på ett sätt,
som han ännu aldrig hade hört, och han visste, att det som skrek
där inne, det hade en gång varit hans Katja. Efter barnet kände
472

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0474.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free