- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
473

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han icke längre någon önskan. Nu till och med hatade han detta
barn. Hans önskan sträckte sig nu icke ens så långt, att hon måtte
få leva, utan endast, att detta fruktansvärda lidande måtte
upphöra.

”Doktor, vad är det? Vad är det? Min Gud!” utbrast han
och grep läkaren, som just kom in, i handen.

”Det lider mot slutet”, svarade läkaren. Då han sade det, var
hans uppsyn så allvarlig, att Ljevin uppfattade hans ord i den
meningen, att hon höll på att dö.

Alldeles från sina sinnen, sprang han in i sängkammaren. Det
första han såg var Jelisaveta Petrovnas ansikte. Det föreföll
ännu dystrare och strängare. Katjas ansikte var icke där. På det
ställe, där detta ansikte förut varit, befann sig nu ett annat,
fruktansvärt förvridet, som var honom främmande. Han kastade sig
med huvudet mot sängen och trodde, att hans hjärta skulle brista
av smärta. De förskräckliga skriken upphörde icke för ett
ögonblick, utan blevo alltjämt ännu förskräckligare. Så upphörde de
helt plötsligt, som om de uppnått den yttersta gränsen av det
förskräckliga. Ljevin trodde icke sina öron, men det gavs ej något
tvivel: skriken hade förstummats, och han hörde ett prasslande,
hastiga andetag och Katjas levande, ömma, lyckliga stämma säga
helt sakta, nästan bortdöende: ”Det är över.”

Han höjde huvudet. Kraftlös hade hon låtit armarna sjunka
ned på sängtäcket och låg orörlig i överraskande skönhet;
under tystnad såg hon på honom. Hon ville småle, men

kunde det ej.

Och plötsligt kände Ljevin sig försatt från denna hemlighetsfulla,
förskräckliga, främmande värld, i vilken han levat i tjugutvå
timmar, till sin förra, sedan gammalt bekanta värld, som nu strålade
i en ny, så klar lyckoglans, att han icke förmådde uthärda den.
Alla de så länge hårt spända strängarna sprungo plötsligt. En
snyft-ning och glädjetårar, på vilka han icke alls varit beredd, kommo
över honom och skakade helt hans kropp med sådan våldsamhet, att
han icke på en lång stund kunde tala.

Han föll på knä vid sängen, höll hustruns hand till sina läppar
och kysste den gång på gång. och denna hand besvarade hans
kyssar med en svag tryckning av fingrarna. Men under tiden
flämtade vid fotändan av sängen i Jelisaveta Petrovnas skickliga
händer liksom lågan i en nattlampa ännu helt osäkert en mänsklig
varelses liv, som förut ännu icke hade funnits till och som, liksom
alla andra, med samma rätt och samma personliga intresse var
förutbestämt att leva och få avkomma.

”Det lever! Det lever! Och därtill en gosse! Var alldeles
lugn!” hörde Ljevin barnmorskan säga, i det hon med darrande
hand gav barnet en smäll i stjärten.

”Mamma, är det sant?” frågade Katja.

Endast en snyftning från furstinnan svarade henne.

Och mitt i tystaden kom ett svar, som uteslöt varje tvivel, ett
svar från en helt annan röst än de dämpade röster, som hittills talat
i rummet. Det var det djärva, hänsynslösa skriket av en ny

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0475.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free