- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
474

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Trettonde kapitlet - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mänsklig varelse, som infunnit sig, utan att man hade kunnat säga
varifrån.

Om någon strax förut hade sagt Ljevin, att Katja var död och
även han själv och att de hade barn, som voro änglar, och att Gud
stod omedelbart framför deras ögon, så skulle han icke ha
förundrat sig över det, men nu, då han hade återvänt till verklighetens
värld, erfordrades det en stor ansträngning av hans tankeförmåga,
för att han skulle kunna fatta, att hon levde och var frisk och att
denna varelse, som skrek så förtvivlat, var hans son. Katja levde,
hennes kval voro över, och han var obeskrivligt lycklig. Att Katja
var räddad, det förstod han, och det gjorde honom fullkomligt
lycklig. Men barnet? Varifrån hade det kommit? Varför var det
där? Vem var det? ... I dessa tankar kunde han absolut icke finna
sig tillrätta. Barnet föreföll honom såsom något överflödigt,
onödigt, och han kunde icke på länge vänja sig vid denna tillökning.

Fjortonde kapitlet.

Mellan nio och tio följande morgon sutto den gamla fursten,
Ser-gei Ivanovitsj och Stepan Arkadjevitsj hos Ljevin och samtalade
om andra angelägenheter, sedan de först talat om
barnsängskvin-nan. Ljevin hörde på och tänkte under detta samtal ofrivilligt på
det förflutna, på tiden före denna morgon, och han tänkte även på
sig själv, vem och vad han hade varit i går, före denna
tilldragelse. Det tycktes honom, som om det förflutit hundra år sedan dess.
Han tyckte sig stå på en ouppnåelig höjd, från vilken han först
måste stiga ned för att icke förödmjuka dem, med vilka han talade.
Han talade, men tänkte under tiden oupphörligt på sin hustru, på alla
enskildheter i hennes nuvarande tillstånd och på sin son, och
bemödade sig att vänja sig vid tanken på att denne fanns till. Han
hörde på samtalet om gårdagens middag på klubben och tänkte:
”Vad gör hon månne nu? Har hon väl somnat? Hur kan det vara
med henne? Vad tänker hon på? Skriker månne vår son, Dmitri?”
Och mitt i samtalet, mitt i en mening, som någon uttalade, sprang
han upp och lämnade rummet.

”Låt underrätta mig, om jag får komma in till henne”, ropade
gamle fursten efter honom.

”Gott, genast!” svarade Ljevin utan att stanna och skyndade
in till Katja.

Hon sov icke utan talade sakta med sin mor; de uppgjorde
planer till det förestående dopet.

Tvättad och kammad, i en vacker mössa med något
himmelsblått i, med armarna utsträckta på täcket, låg hon på rygg, och då
hon mötte hans blick, drog hon honom till sig med sin. Hennes
redan förut så klara blick blev ännu klarare, ju mer han närmade
sig henne. På hennes ansikte hade redan försiggått denna
övergång från det jordiska till det överjordiska, som man ofta
iakttager på en döds ansikte, men där detta uttryck är liktydigt med
avskedet från de överlevande. Här betydde det hälsandet av en
ny människa. Åter greps hans hjärta av samma rörelse, som det
474

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0476.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free