Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vem är Sergei Alexejevitsj?” skulle Stepan Arkadjevitsj just
fråga, men besinnade sig i rättan tid.
”Ack, lilla Sergei!” utbrast han. Och inom sig tänkte han: ”Han
heter således numera Sergei Alexejevitsj.” Och samtidigt tänkte
han: ”Anna har ju bett mig att ta reda på, hur han mår och vad
han har för sig.”
Alexei Alexandrovitsj gjorde sin svåger uppmärksam på att han
aldrig talade med sonen om modern och bad honom, att icke yttra
ett ord om henne.
”Han blev mycket sjuk efter det där återseendet med modern,
som vi icke hade kunnat förutse”, sade Alexei Alexandrovitsj. ”Vi
till och med fruktade för hans liv. Men en förståndig
läkarbehandling och havsbad i somras återställde hans hälsa, och nu
har jag på läkarens inrådan satt honom i skolan. Umgänget med
jämnåriga kamrater har haft en mycket gynnsam inverkan på
honom, och nu är han alldeles frisk och lär bra.”
”Han har ju blivit en hel karl! Icke längre lilla Sergei, utan
stora Sergei Alexejevitsj!” hade Stepan Arkadjevitsj, medan han
betraktade den vackre, axelbrede gossen i mörkblå jacka och långa
byxor, som med munter och otvungen min kom in i rummet.
Gossen såg frisk och belåten ut. Han bockade sig för morbrodern
som för en främling, men när han så hade känt igen honom,
rodnade han och vände sig hastigt bort från honom, som om han känt
sig förargad och kränkt. Så gick han fram till fadern och räckte
honom sin anmärkningsbok.
”Nå, det var ju ganska glädjande”, sade fadern. ”Du kan gå
igen.”
”Han är magrare och har vuxit och är icke något barn längre,
utan en riktig pojke. Det gläder mig mycket”, sade Stepan
Arkadjevitsj. ”Kommer du ännu ihåg mig?”
Gossen såg hastigt på fadern.
”Ja, jag kommer ihåg er, mon onde", svarade han. Han såg
därvid på morbrodern men slog genast ned ögonen.
Morbrodern ropade gossen till sig och fattade hans hand.
”Nå, hur står det till?” frågade han. Han hade gärna velat
inleda ett samtal med honom, men visste icke, vad han skulle säga.
Gossen rodnade och drog, utan att svara, sakta sin hand ur
morbroderns. Så fort Stepan Arkadjevitsj släppt hans hand, riktade
han en frågande blick på sin far och skyndade sedan med snabba
steg ut ur rummet.
Det hade förflutit ett år, sedan Sergei senast hade sett sin mor.
Sedan dess hade han aldrig hört något om henne. Och under
loppet av detta år hade han börjat i skolan, lärt känna kamrater och
blivit god vän med dem. Dessa längtansfulla tankar och minnen
av modern, som efter återseendet med henne kastat honom på
sjuksängen, sysselsatte honom icke mer, men om de döko upp
någon gång hos honom, så ansträngde han sig att förjaga dem, enär
han biygdes över dem och ansåg, att de bara passade för en
flicka men icke för en gosse, som gick i skolan. Han visste, att
hans föräldrar blivit oense med varandra och till följd därav skilts
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
