- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
481

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Sjuttonde kapitlet - Adertonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

åt, och han visste även, att det var bestämt, att han skulle stanna
hos fadern, och försökte vänja sig vid denna tanke.

Då han betraktat morbroderns ansikte, som var likt moderns,
hade det varit honom oangenämt, därför att till följd därav vaknat
till liv hos honom dessa minnen, över vilka han ansåg sig böra
blygas. Och denna oangenäma känsla hade stegrats ytterligare
därigenom, att han av några ord, som han hört, då han stått och
väntat vid dörren till arbetsrummet, och i all synnerhet av faderns
och morbroderns ansiktsuttryck slutit sig till, att de hade talat
om hans mor. För att icke bli tvungen att vara orättvis mot
fadern, som han levde tillsammans med och av vilken han var
beroende, och i all synnerhet för att icke överlämna sig åt någon
sentimentalitet, som han ansåg sig värdig, hade Sergei vinnlagt sig
om att icke bry sig om morbrodern, som kommit för att störa hans
lugn, och att icke tänka på det, som han genom honom blev
påmind om. Men då Stepan Arkadjevitsj, som strax efter honom
lämnat rummet fick se honom i trappan och ropade honom till sig och
frågade, vad han gjorde i skolan den tid, då han icke var
upptagen av lektioner, blev Sergei språksammare, även därför att fadern
icke var närvarande.

”Nu leka vi alltid järnväg”, svarade han. ”Förstår ni, det går
till så, att två sätta sig på en bänk. De äro resande. Och en står
på bänken, på vilken de sitta. Och de andra spänna sig framför
den, många med bältena, många även med blotta händerna, och
sedan bär det i väg genom alla salarna. Dörrarna ha vi öppnat
förut. Men att då vara konduktör, det är inte lätt.”

”Det är väl den, som står?” frågade Stepan Arkadjevitsj leende.

”Ja, då måste man vara modig och påpasslig, i all synnerhet
när taget plötsligt stannar eller kör omkull.”

”Ja, det är ingen småsak”, sade Stepan Arkadjevitsj och
blickade sorgset in i dessa livliga ögon, som gossen hade efter modern
och som nu icke längre voro så barnsligt rena eller blickade fullt
så oskyldigt. Och fastän han lovat sin svåger att icke tala om
Anna, så kunde han dock icke låta bli det.

”Tänker du ännu på din mor?” frågade han oförmodat.

”Nej, jag tänker icke på henne”, mumlade Sergei hastigt, blev
blodröd i ansiktet och slog ned ögonen. Och sedan kunde
morbrodern icke få något mer ur honom.

En halvtimme senare fann den rvske hovmästaren Sergei
alltjämt ute i trappan och kunde icke på länge komma på det klara
med huruvida han var ond eller grät.

”Nå, hur är det?” frågade han gossen flera gånger.

”Ack, låt mig vara i fred!... Låt mig vara i fred!” ropade
Sergei, icke till hovmästaren utan till hela världen.

Adertov.de kapitlet.

Mellan furstinnan Betsy Tverskaja och Stepan Arkadjevitsj
rådde sedan en längre tid ett mycket märkvärdigt förhållande. Stepan
Arkadjevitsj gjorde henne alltid sin kur på ett skämtsamt sätt

31 — Anna Karenina. 481

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0483.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free