- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
485

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Nittonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Icke alldeles, grevinna. Naturligtvis hans olycka ..

”Ja, en olycka, som för honom blivit den största lycka, enär hans
hjärta därigenom förnyats och är uppfyllt av Honom”, avbröt hon
honom och såg därvid på honom med förälskad min.

”Jag tror, att jag kan be henne att lägga ut ett gott ord för mig
hos båda”, tänkte Stepan Arkadjevitsj.

”0, ja visst, grevinna”, svarade han. ”Men jag antar, att dessa
förändringar äro av så djupt innerligt slag, att ingen, icke ens
någon, som står honom särskilt nära, vågar tala därom.”

”Tvärtom! Vi måste tala därom och hjälpa varandra.”

”Ja, otvivelaktigt. Men åsikterna äro ofta så vitt åtskilda, och
dessutom . . svarade Oblonski med ett milt leende.

”Då det är fråga om den heliga sanningen, kan det icke givas
några skilda åsikter.”

”Nej, naturligtvis inte, men . . .” Här blev Stepan Arkadjevitsj
förlägen och tystnade. Han märkte, att det var fråga om religion.

”Jag tror, att han genast kommer att somna”, viskade i
menande ton Alexei Alexandrovitsj, som åter kom fram till Lydia
Iva-novna. Stepan Arkadjevitsj vände sig om. Landau satt vid fönstret
med armbågarna stödda mot stolens armstöd och lutad mot
ryggstödet. Huvudet höll han sänkt.

”Ge inte akt på honom”, sade Lydia Ivanovna och drog fram en
stol åt Alexei Alexandrovitsj. ”Jag har märkt . . .” började hon,
men i detsamma kom en betjänt in med ett brev. Lydia Ivanovna
ögnade hastigt igenom det och skrev sedan hastigt svaret, som hon
lämnade till betjänten, varpå hon återvände till det runda bordet.
”Jag har märkt”, fortsatte hon den påbörjade meningen, ”att mosk-.
vaborna, i synnerhet männen, lägga i dagen en påfallande
likgiltighet i religiösa frågor.”

”0, visst inte, grevinna. Jag tror, att just moskvaborna äro
kända för sitt allvar i trossaker”, svarade Stepan Arkadjevitsj.

”Nåja, men såvitt jag kan bedöma, så är tyvärr ni en av de
likgiltiga”, sade Alexei Alexandrovitsj till honom med ett trött leende.

”Hur kan man vara likgiltig!” sade Lydia Ivanovna.

”Jag är egentligen icke likgiltig i detta hänseende, utan befinner
mig i väntans tillstånd”, svarade Stepan Arkadjevitsj med sitt
mildaste, mest vinnande leende. ”Jag tror inte, att för mig ännu
kommit den stund, då jag bör fördjupa mig i dylika tankar.”

Alexei Alexandrovitsj och Lydia Ivanovna växlade en blick.

”Vi kunna aldrig veta, huruvida stunden kommit för oss eller
er”, svarade Alexei Alexandrovitsj högtidligt. ”Vi få icke
överlägga, huruvida vi äro redo eller ej. Den himmelska nåden låter
icke leda sig av överväganden, som människan anställer. Mången
gång håller den sig borta från dem, som eftersträva den, och
vänder sig till dem, som icke ha väntat den, liksom till Saulus.”

”Nej, han är nog inte färdig ännu”, sade Lydia Ivanovna, som
under tiden iakttagit fransmannens rörelser. Landau reste sig upp
och kom fram till dem. ”Får man lov att höra på?” frågade han.

”Ja visst, jag ville blott icke störa er”, svarade Lydia
Ivanovna och såg milt på honom. ”Slå er ned hos oss.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0487.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free