- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
487

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjugonde kapitlet - Tjuguförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vackra, naiva eller förslagna ögon voro riktade på honom,
började han känna sig ovanligt tung i huvudet. De allra
besynnerligaste tankar korsade varandra genom hans hjärna. Helt plötsligt
kände han, att hans underkäk gjorde början till en gäspning. Han
strök sina polisonger till rätta för att dölja gäspningen och ruskade
på sig. Men genast efteråt hade han åter den känslan, att han
började somna och var färdig att snarka. Han blev klarvaken i
samma ögonblick, som grevinnan Ivanovna sade: ”Han sover.”

Stepan Arkadjevitsj for förskräckt upp. Han kände sig brottslig
och ertappad på bar gärning. Men han lugnade sig genast åter, då
han märkte, att orden ”han sover” icke gällde honom utan
Lan-dau. Fransmannen hade somnat, liksom Stepan Arkadjevitsj.
Stepan Arkadjevitsjs sömn skulle ha förolämpat människorna här, men
konstigt nog tycktes Landaus sömn bereda dem och i all
synnerhet Lydia Ivanovna stor glädje.

”Min vän”, sade Lydia Ivanovna, i det hon försiktigt reste sig
upp och i sin sinnesrörelse kallade Karenin ”min vän” och icke
”Alexei Alexandrovitsj”, ”räck honom handen. Ser ni? Hyssj!”
vände hon sig till en betjänt, som kom in. ”Jag tar icke emot några
besök.”

Fransmannen sov eller låtsade sova. Så mumlade han
plötsligt, utan att slå upp ögonen: ”Que la personne qui est arrivée la
derniére, celle qui demande, qu’elle sorte. Quelle sorte!"

”Ni måste ursäkta mig, men ni ser ju . ..” sade grevinnan
Lydia Ivanovna till Stepan Arkadjevitsj. ”Kom tillbaka vid tiotiden
eller ännu bättre i morgon.”

”Qu’elle sorte!”

”Det är jag, icke sant?” frågade Stepan Arkadjevitsj. Han fick
ett jakande svar, och utan att ägna en tanke åt det, som han
ämnat be Lydia Ivanovna om. eller på systerns angelägenhet, driven
endast av sin önskan att komma bort därifrån s| fort som
möjligt, smög han sig på tåspetsarna ut ur rummet, rusade ut på
gatan och inlät sig i ett längre skämtsamt samtal med en droskkusk
för att så fort som möjligt åter bli sig själv.

På Franska teatern, dit han anlände just till sista akten, och
sedan vid en champagnesupé på en restaurang piggade han åter upp
sig något så när, ty här befann han sig dock åter i en luft, som
han kunde inandas. Men det oaktat kände han sig icke riktigt
väl till mods på hela kvällen.

Följande morgon emottog han från Alexei Alexandrovitsj ett
meddelande om, att denne definitivt vägrade att samtycka till
skilsmässan från Anna, och han kunde icke hysa minsta tvivel om, att
detta beslut berodde på de yttranden, som fransmannen fällt i går,
då han sovit eller låtsat sova.

T juguförsta kapitlet.

Vistelsen i Moskvas hetta och damm nu, då solen icke längre
sken vårlikt utan riktigt sommarlikt och alla träd på
boulevarderna redan för länge sedan hade fått blad och dessa blad redan voro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0489.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free