- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
489

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjuguförsta kapitlet - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Icke ens de sällsynta ögonblick av ömhet, som förekommo i
deras samliv, bidrogo till att lugna Anna, ty i hans ömhet urskilde
hon nu en nyans av lugn och ägandekänsla, som förut icke funnits
och av vilken hon kände sig sårad.

Kvällsskymningen hade redan inbrutit. Anna var ensam hemma
och väntade på att Vronski skulle komma tillbaka från en
ungkarlsmiddag. Medan hon gick av och an inne i hans arbetsrum, gick
hon igenom alla enskildheterna av en tvist, som hon i går hade haft
med Vronski. Då hon från de förolämpande ord, som han
använt under denna tvist och som stannat kvar i hennes minne, gick
tillbaka till det, som varit anledningen till tvisten, kom hon
slutligen till samtalets utgångspunkt. Hon kunde icke på länge förstå,
att tvisten kunnat taga sin början med anledning av en så oskyldig
sak, som icke hade minsta betydelse för någondera av dem. Och
dock hade detta verkligen varit fallet. Alltsammans hade
kommit sig därav, att han fällt ett hånfullt yttrande om
flickgymnasier-na, som han ansåg överflödiga, under det att hon tagit dessa skolor
i försvar. Han hade yttrat sig nedsättande om hela det kvinnliga
undervisningsväsendet och sagt, att Hanna, den lilla engelskan,
som Anna tagit sig an, mycket väl kunde undvara kunskaper i fysik.

Därigenom hade Anna känt sig sårad.

”Jag väntar icke”, hade hon svarat, ”att ni skall behandla mig
och mina känslor med den taktkänsla som den skulle göra, som’
verkligen älskar, men jag hade dock väntat den enklaste hövlighet.”

Han hade rodnat av vrede och givit ett ovänligt svar. Hon
kom icke längre ihåg, vad hon å sin sida hade svarat på det, utan
endast att han, uppenbarligen i avsikt att såra henne, hade sagt:
”Er särskilda förkärlek för denna unga flicka tilltalar mig icke alls,
ty enligt min åsikt ligger däri något tillgjort.”

I sin förtrytelse hade hon svarat: ”Jag beklagar livligt, att endast
det råa och materiella tycks vara er begripligt och naturligt.” Och
sedan hade hon lämnat rummet.

Då han i går kväll hade kommit in till henne, hade ingendera
gjort någon antydan om tvisten, men båda hade känt, att den
endast var bilagd för tillfället men icke slutgiltigt avgjord.

I dag hade han icke varit hemma på hela dagen, och i
medvetandet om, att hon var osams med honom, kände hon sig så ensam och
betryckt, att hon gärna hade glömt och förlåtit allt, försonat sig
med honom, erkänt sig skyldig och frikänt honom från all skuld.

T juguandra kapitlet.

Klockan tio kom Vronski hem.

”Nå, har du haft roligt?” frågade hon. Hon hade kommit och
mött honom ute i tamburen med en mild uppsyn, i vilket det låg
en bön om förlåtelse.

”Som vanligt”, svarade han och märkte vid första blicken, att
hon åter befann sig vid god sinnesstämning. Han var van vid
dylika övergångar, och i dag gladde han sig särskilt däråt, därför att
han själv var vid gott humör.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free