- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
491

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Då låta vi hellre bli att resa.”

”Men varför det?”

”Senare reser jag ej. Antingen om söndag^ eller också aldrig.”
”Men varför det?” frågade Vronski förvånad. ”Det är ju
barnsligt!”

”Det är barnsligt för dig, därför att jag är dig alldeles
likgiltig. Du vill icke förstå mitt liv. Det enda här, som intresserar
mig, är Hanna. Du säger, att det är hyckleri.^ Du sade ju i går
till mig, att jag icke älskar min dotter och låtsar älska den där
engelskan och att det är något tillgjort. Jag skulle gärna vilja
veta, hur jag skall bära mig åt för att här föra ett otvunget,
naturligt liv.”

För ett ögonblick kom hon till besinning och blev förskräckt
över att hon svikit sin föresats. Men fastän hon visste, att hon
därigenom beredde sin egen undergång, var hon icke i stånd att
behärska sig; hon måste visa honom, i hur hög grad orätt han
hade; hon kunde icke underordna sig honom.

”Det har jag aldrig sagt, jag har sagt, att denna plötsliga kärlek
icke är efter min smak.”

”Varför talar du icke sanning? Du berömmer dig ju alltid av
din uppriktighet.”

”Jag berömmer mig aldrig och talar aldrig osanning”, svarade
han sakta och bemödade sig om att återhålla sin uppstigande vrede.
”Det gör mig mycket ont, om jag förlorat din aktning . . .”
”Aktningen har man uppfunnit endast för att dölja den tomma
plats, där kärleken skulle vara . . . Men om du icke älskar mig
längre, så vore det bättre och ärligare att säga det rent ut.”

”Nej, detta är outhärdligt!” utbrast Vronski och reste sig upp.
Så ställde han sig framför henne och sade långsamt: ”Varför sätter
du mitt tålamod på prov? Även mitt tålamod har sina gränser.”
”Vad menar ni med det?” utbrast Anna. Med förfäran såg hon
i hela hans ansikte och i all synnerhet i de hårt och hotfullt
blickande ögonen uttrycket av oförställt hat.

”Jag menar därmed . . .” började han men hejdade sig. ”Jag
vill endast fråga: vad vill ni, att jag skall göra?”

”Vad kan jag vilja? Jag kan endast vilja, att ni icke överger
mig, såsom ni har för avsikt”, svarade hon, som gissade, vad han
hade lämnat outtalat. ”Och dock är detta egentligen icke det, som
jag vill. Det kommer först i andra rummet. Jag vill ha kärlek,
och den finnes icke. Följaktligen är allt slut.”

Hon gick fram till dörren.

”Vänta, vänta!” utbrast Vronski. Rynkorna mellan ögonbrynen
hade icke försvunnit, men han grep Annas hand och höll henne
kvar. ”Vad menar du egentligen? Jag har sagt, att avresan måste
uppskjutas en dag till, och på det svarade du mig, att jag ljög, att
jag var en ohederlig människa.”

”Ja, och jag upprepar det”, svarade hon vid minnet av de under
den föregående tvisten förekommande yttrandena. ”Den som
framhåller för mig, att han för min skull offrat allt, han är en hjärtlös
människa.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0493.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free