- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
492

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Nej, även mitt tålamod har sina gränser!” utbrast han och
släppte hastigt hennes hand.

”Han hatar mig, det är tydligt”, tänkte hon och lämnade
rummet under tystnad, och utan att vända sig om, med ostadiga steg.
”Han älskar en annan, det är ännu tydligare”, sade hon sig, då
hon trädde in i sitt rum. ”Jag vill ha kärlek, och någon sådan
finns icke. Följaktligen är allt slut”, sade hon ännu en gång med
samma ord som förut, ”och det måste även göras slut.”

”Men hur?” frågade hon sig.

Genom hennes hjärna drogo tankar om vartannat, vart hon skulle
bege sig, huruvida till tanten hos vilken hon vuxit upp eller till Darja
eller om hon skulle resa utomlands och vad han väl i detta
ögonblick gjorde ensam inne i arbetsrummet och om en försoning ännu
var möjlig efter denna tvist och vad väl hennes forna bekanta i
Petersburg skulle säga om henne och hur Alexei Alexandrovitsj
skulle se denna sak och mycket annat. I hennes själ fanns ännu en
tanke, en oklar tanke, den enda, som verkligen drog henne till sig,
men till en början kunde hon icke klart formulera den.
Men när hennes tankar ännu en gång återvände till Alexei
Alexandrovitsj, kom hon även att tänka på den tid, då hon varit sjuk
efter sin förlossning och då en bestämd känsla hela tiden hade
uppfyllt henne. Och nu drog hon sig åter till minnes sina ord den
gången och sin känsla den tiden: ”Varför får jag icke dö?” Och

plötsligt förstod hon den tanke, som förefanns i hennes själ. Ja,
det var den tanke, som enbart kunde besvara frågan. ”Ja, dö! . .”

”Alexei Alexandrovitsjs och Sergeis skam och vanära och min
egen ohyggliga skam, allt blir åter gottgjort genom döden. När
jag är död, då kommer även han att känna ånger, han kommer att
ha medlidande med mig, älska mig och sörja mig.”

Hon avbröts i sina tankar av steg, som närmade sig. Hon
började ordna sina ringar, som hon tagit av sig, och hon vände sig icke
om en enda gång, som om hela hennes uppmärksamhet tagits i
anspråk av ringarna. Vronski kom fram till henne, fattade hennes
hand och sade med dämpad röst: ”Anna, vi avresa i övermorgon,
om du önskar det. Jag är med om allt.”

Hon teg.

”Passar det dig?” frågade han.

”Det vet du ju själv”, svarade hon, och oförmögen att behärska
sig längre, brast hon i gråt.

”Gör dig fri från mig! Lämna mig!” fick hon fram under tårar.
”1 morgon skall jag lämna dig . . . Jag skall göra ännu mer . . .
Vad är jag? En sedeslös kvinna. En kvarnsten om din hals. Jag
skall icke pina dig längre, nej, jag skall det ej! Jag skall befria
dig från mig. Du älskar mig icke längre, du älskar en annan!”

Vronski bönföll henne att lugna sig och bedyrade, att hon icke hade
ens skuggan av en anledning till att vara svartsjuk, att han aldrig
upphört och aldrig skulle upphöra att älska henne och att han
älskade henne mer än någonsin.

”Anna, varför pinar du dig och mig på detta sätt?” sade han och
kysste hennes händer. Hans uppsyn uttryckte nu ömhet, och Anna
492

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0494.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free