- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
495

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjugutredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han henne i sin hårdnackade önskan att tydligt uttala sina tankar.
”Obestämdheten består däri, att dw tror, att jag är fri.”

”1 det hänseendet kan du vara alldeles lugn”, svarade hon, vände
sig bort från honom och började dricka sitt kaffe.

Hon höjde koppen, varvid hon spretade ut med lillfingret, och
förde den till munnen. Då hon druckit några klunkar, såg hon
på honom och märkte tydligt på hans uppsyn, att hennes sätt att
hålla koppen och det sörplande ljudj hon framkallade med
läpparna, voro honom motbjudande.

”Det är mig absolut likgiltigt, vad din mor tänker och med vem
hon vill gifta bort dig”, sade hon och ställde ned koppen.

”Därom skola vi helst icke tala.”

”Jo, just därom! Och du kan tro mig, att jag icke hyser något
intresse för en kvinna utan hjärta, vare sig hon är gammal eller
ung, din mor eller en främling, och att jag icke vill känna henne.”

”Anna, jag ber dig, att icke tala respektlöst om min mor.”

”En kvinna, som i sitt hjärta icke har någon känsla för vad
som utgör hennes sons levnadslycka och heder, har ej något hjärta.”

”Jag upprepar min anhållan: var god och tala icke respektlöst om
min mor, som jag högaktar”, sade han, i det han höjde rösten och
såg på henne med sträng min.

”Du älskar icke alls din mor. Det där är bara fraser, fraser,
fraser!” svarade hon, och såg på honom med hatfull min.

”Om det förhåller sig så, då måste vi . .

”Då måste vi fatta ett beslut, och jag har fattat mitt beslut”,
avbröt hon honom och ville lämna rummet, men i samma
ögonblick kom Jaschvin in. Anna hälsade på honom och stannade.

”Nå, hur står det till med era angelägenheter? Har ni fått
betalt för er spelvinst?” frågade hon gästen.

”Åja, det går nog. Allt får jag näppeligen. Och om onsdag
måste jag avresa. Och när resa ni?” frågade Jaschvin. Han
blinkade med ögonen åt Vronski och hade uppenbarligen märkt, att
de råkat i tvist med varandra.

”Förmodligen i övermorgon”, svarade Vronski.

”Ja, ni ha ju länge tänkt göra det.”

”Men nu är det en beslutad sak”, sade Anna och såg Vronski
rätt i ögonen med en blick, som sade honom, att han borde uppge
varje tanke på en möjlighet till försoning.

”Gör det er då icke ont om den där stackars Pjevzov?” fortsatte
hon sitt samtal med Jaschvin.

”Jag har ännu aldrig gjort mig den frågan, Anna Arkadjevna,
om det gör mig ont eller ej. om någon som förlorat till mie. Hela
min förmögenhet är förvarad här.” Han pekade på plånboksfickan.
”Och i detta ögonblick är jag en rik man, men jag går i dag
tillbaka till klubben och lämnar den kanske som tiggare. Den, som
slår sig ned och spelar med mig, vill plundra mig inpå bara
kroppen. liksom jag honom. Ja, så kämpa vi med varandra, och däri
består nöjet.”

”Men om ni vore gift, hur skulle er fru då känna sig till mods?”
sade Anna. Jaschvin skrattade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0497.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free