Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjugutredje kapitlet - Tjugufjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Just därför har jag aldrig jrift mig eller haft en tanke på att
göra det.” ™
”Och Hälsingfors?” frågade Vronski, i det han såg på Anna, som
satt där med leende uppsyn. Men då Anna mötte hans blick,
antog hennes ansikte plötsligt en kall, sträng uppsyn, som om hon
ville säga till honom: ”Jag har icke glömt det, som gått före. Allt
är, såsom det var.”
”Har ni verkligen aldrig varit förälskad?” sade hon till Jaschvin.
”Ack, jo, alltför ofta! Men var god och lägg märke till
skillnaden: den ene sitter vid spelbordet, men är i stånd att genast stiga
upp igen, när tiden för mötet är inne; jag däremot är också med
om kärleken, men endast på villkor, att jag icke kommer för sent till
till mitt spelparti.”
I detta ögonblick kom Voitov, som ville köpa en hingst, in i
rummet. Anna steg genast upp och gick ut.
Innan Vronski åkte hemifrån, kom han ännu en gång in till
henne. Hon såg på honom med kall min och frågade på
franska: ”Vad önskar ni?”
”Jag ville hämta Gambettas härkomstattest. Jag har sålt honom”,
svarade han i en ton, som tydligare än ord sade: ”Jag har nu inte
tid till några ytterligare förklaringar, och de skulle ju ändå inte
leda till någonting.”
”Jag känner mig icke skyldig gentemot henne”, tänkte han. ”Om
hon vill straffa sig själv, så mycket värre för henne!” Men när
han gick ut, tyckte han, att hon sade något, och hans hjärta
sammansnördes i plötsligt medlidande med henne.
”Vad sade du, Anna?” frågade han.
”Jag sade ingenting”, svarade hon lika kallt och lugnt som förut.
T jugufjärde kapitlet.
Ännu aldrig hade deras osämja varat en hel dag. I dag hade
det hänt för första gången. Och det hade varit icke blott en
osämja, utan en ömsesidig känsla av fullständig kallsinnighet. Hur hade
han, frågade Anna sig, kunnat se på henne så, som han gjort, när
han kom in i rummet för att hämta attesten? Han visade sig
icke blott kall mot henne, utan han till och med hatade henne,
därför att han älskade en annan kvinna.
Och medan hon drog sig till minnes alla de grymma ord, som han
sagt till henne, lade hon i tankarna till ytterligare ord, som han
uppenbarligen velat säga och hade varit i stånd att säga, och blev
allt mer och mer upprörd.
”Jag håller er icke kvar”, hade han kunnat säga. ”Ni kan gå,
vart ni vill. Förmodligen har ni icke skaffat er skilsmässa från er
man bara för att kunna återvända till honom. Nåväl, återvänd då
till honom! Om ni behöver pengar, skall jag ge er litet. Hur
mycket behöver ni?”
De grymmaste ord, som en rå människa över huvud taget hade
kunnat säga, lät hon i sin inbillning honom säga till henne, och hon
förlät honom icke, som om han i verkligheten hade sagt dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
