Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjugusjunde kapitlet - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Har budet ännu ej kommit tillbaka?”
”Nej, inte ännu”, svarade portvakten.
”Ja, om det står så till, då vet jag, vad jag har att göra”, tänkte
hon. ”Jag skall själv fara till honom. Innan jag går bort för
alltid, vill jag säga honom allt. Jag har aldrig hatat någon så som
denna människa!” Hon betänkte icke, att hans telegram utgjorde
svar på hennes och att han ännu icke hade emottagit hennes
biljett. Hennes fantasi utmålade för henne, hur han i detta
ögonblick helt lugnt pratade med sin mor och prinsessan Sorokina och
gladde sig åt hennes kval. ”Ja, jag måste fara till den
järnvägsstation, invid vilken hans mors egendom ligger, och om jag där
varken finner honom eller ett svar, så åker jag ut till egendomen och
ertappar honom på bar gärning.” Hon tittade efter i tågtidtabellen.
”Avgår två minuter över åtta. Ja, det hinner jag med.” Hon gav
tillsägelse om att andra hästar skulle spännas för vagnen, packade
ned i sin resväska, vad hon behövde för att par dagar, och sade till
om, att hon icke skulle komma tillbaka dit. Middagen var
serverad. Hon gick fram till bordet och luktade på brödet och osten,
men sedan hon förvissat sig om att lukten av allt ätbart var henne
motbjudande, lät hon vagnen köra fram och gick ut.
Tjugu åttonde kapitlet.
”Ja, här är jag åter i vagnen! Nu begriper jag allt!” sade Anna
för sig själv, så fort vagnen satt i gång och rasslade fram över
stenläggningen, och åter började alla möjliga intryck avlösa
varandra i hennes själ. ”Ja, vad var det jag tänkte på? Jovisst, jag
tänkte på vad Jaschvin sade: ’striden för tillvaron och hatet är det
enda, som förenar människorna med varandra.’ Ack, det tjänar
ingenting till att ni fara ut så där”, sade hon i tankarna till ett
sällskap i fyrspänd vagn, som uppenbarligen skulle fara till någon
restaurang utanför staden för att roa sig. "Icke heller hunden, som ni
tagit med er, blir er till minsta nytta. Er själva kunna ni dock
icke undfly.” Då hon kastade en blick åt sidan, såg hon en berusad
arbetare, vars huvud slängde av och an och som leddes bort av
en poliskonstapel. "Ja, om honom skulle man snarare kunna säga,
att han har undflytt sig själv”, tänkte hon. ”Men jag och greve
Vronski, vi ha lika litet som de flesta andra människor lärt känna
detta nöje, och dock ha vi lovat oss så mycket därav.” Och nu
för första gången riktade Anna den skarpa belysning, i vilken hon
såg allt, på sitt förhållande med honom, som hon hittills undvikit
att tänka på. "Vad sökte han månne hos mig? Icke så mycket
kärlek som icke mer tillfredsställandet av sin fåfänga.” Hon
återkallade i sitt minne hans uppträdande under den första tiden av
deras förhållande: hans ord, hans ansiktsuttryck, som hade påmint om
en lydig rapphönshunds. Och i allt fann hon ett bekräftande av sin
nuvarande uppfattning. "Ja, hans fåfänga kände sig smickrad
av den tillkämpade segern. Naturligtvis fanns det även kärlek med,
men hans förnämsta känsla var stolthet över framgången. Han
stoltserade över mig. Det är slut nu. Det finns ingenting, som
han skulle kunna känna sig stolt över. Han har icke längre någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
