- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
505

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjuguåttonde kapitlet - Tjugunionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vronski? Är då någon, jag vill icke säga lycka utan endast frihet
från kval, möjlig för mig? Nej och åter nej!” svarade hon^ sig själv
utan minsta tvekan. ”Det är omöjligt! Vi skola alltid gå åt
skilda håll, och jag gör honom olycklig och han mig, och varken han
skall kunna förändra sig eller jag mig . . . Där sitter en tiggerska
med ett litet barn. Hon tror sig därigenom kunna väcka
medlidande. Men äro vi icke alla slängda in i denna världen endast för
att hata varandra och bereda varandra kval? Där gå några
gymnasister. De skratta. Och min Sergei?” tänkte hon därvid. ”Även
honom trodde jag mig älska och var därvid riktigt rörd över min
egen ömhet. Och dock har jag levat utan honom och offrat honom för
en annan kärlek och icke ångrat detta byte, så länge denna min andra
kärlek tillfredsställde mig.” Och med avsky erinrade hon sig det,
som hon kallade ”denna andra kärlek”. Och den klarhet, med vilken
hon nu såg och genomskådade sitt eget liv och alla människors liv,
beredde henne glädje. ”Så går det med mig och med Peter och
med kusken Fjodor och med köpmannen där och med alla
människorna, som bo där vid Volga, och så går det till överallt, överallt”,
tänkte hon, då hon åkte fram till den låga stationsbyggnaden och
bagagebärare kommo springande ut till vagnen.

”Befaller ni en biljett till Obiralovka?” frågade Peter. Hon
hade alldeles glömt, vart hon skulle resa och i vilken avsikt, och
förmådde endast med ansträngning förstå frågan.

”Ja”, svarade hon och räckte honom sin portmonnä. Så tog
hon sin lilla röda resväska och steg ur vagnen.

Medan hon gick in i första klassens väntsal, erinrade hon sig så
småningom alla enskildheterna av sin belägenhet och de planer,
mellan vilka hon vacklat.

T jugunionde kapitlet.

Den första klocksignalen klingade. Några unga män gingo förbi,
fula, fräcka karlar; de hade bråttom, brydde sig icke om, vilket
intryck de gjorde på andra. Peter kom in för att följa henne ut till
tåget. Hon steg upp för den höga trappan, slog sig ned i en tom
kupé, Peter lyfte med ett idiotiskt leende på hatten, konduktören
slog igen dörren och låste den. En ful dam med tornyr och ett par
unga flickor, som skrattade tillgjort, gingo förbi på perrongen.
”Han är hos Katerina Andrajevna, han är hos henne, ma tante!”
sade dep ena flickan.

”En så ung varelse och dock redan så fördärvad och kokett”,
tänkte Anna. För att icke behöva se någon, reste hon sig upp och
slog sig ned vid det andra fönstret. En ful karl i smutsig rock och
med uniformsmössa gick förbi fönstret, vid vilket hon satt, och böjde
sig ned till vagnshjulen. ”Den där fula karlen förefaller mig
bekant”, tänkte Anna. Så kom hon plötsligt att tänka på sin dröm,
och darrande av ångest lämnade hon fönstret och gick fram till
dörren. I samma ögonblick öppnade konduktören dörren och
släppte in en herre och en dam. ”Önskar ni stiga av?”

Anna svarade icke. Hon återvände till sitt hörn och satte sig
åter. Det äkta paret slog sig ned mitt emot henne och mönstrade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0507.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free