- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
506

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjugunionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

uppmärksamt ehuru förstulet Annas toalett. Båda gjorde ett
motbjudande intryck på Anna. Mannen frågade, om han fick
tillåtelse att röka, uppenbarligen icke så mycket i avsikt att röka, som icke
mer för att inleda ett samtal. Då han fått hennes tillåtelse,
började han på franska ett sådant innehållslöst samtal med sin
hustru, att Anna kände sig mera besvärad av det än av tobaksröken.
På ett tillgjort sätt pratade de en massa dumheter, endast för att
hon skulle höra det. Anna såg tydligt, hur dessa äkta makar redan
tröttnat på varandra och hur de hatade varandra.

När tåget satte sig i gång, började Anna åter försjunka i tankar.

”Ja, var var det jag slutade? Jo, vid att jag icke kan tänka mig
någon belägenhet, i vilken livet icke skulle vara mig en pina, och att
vi alla äro skapade att lida kval och att vi alla veta det och alla
tänka ut medel att bedraga oss själva. Så snart man inser
sanningen, vad återstår en då att göra?”

”Människan har fått sitt förnuft till att kunna befria sig från
det, som oroar henne”, sade damen på franska; hon var
uppenbarligen mycket belåten med denna fras och fuktade läpparna med
tungan. Dessa ord utgjorde nästan ett svar på Annas tankar.

”För att hon skall kunna befria sig från det som oroar henne”,
upprepade Anna för sig själv. Hon såg på den rödkindade äkta
mannen och hans magra hustru och sade sig, att den sjukliga
hustrun säkerligen ansåg sig vara en oförstådd kvinna och att mannen
bedrog henne och därigenom styrkte henne i hennes åsikt om sig själv.

”Jag känner en stor oro, och vi ha fått förnuft för att kunna
frigöra oss från den, följaktligen måste jag även göra det. Varför
skall man icke släcka ett ljus, då det icke längre finns något, som
man skulle vilja se, och man känner avsky för att betrakta allt
det, som man har omkring sig? Och hur avskyvärt är icke allt!
Varför har konduktören sprungit på fotbrädan? Varför skrika
de unga männen i nästa vagn? Varför prata de, varför skratta
de? Allt är osanning, allt är lögn och bedrägeri, allt är uselhet . . .”

När tåget stannade vid stationen, steg Anna av tillsammans med
en skara andra passagerare, men drog sig sedan avsides och stod
för sig själv på perrongen. Hon försökte draga sig till minnes,
varför hon kommit dit och vad hon hade för avsikt att göra där.
Till sist hejdade hon en bagagebärare och frågade honom, om
där icke var en kusk, som skulle lämna ett brev till greve Vronski.

”Greve Vronski? Jag såg nyss en vagn från greve Vronski, som
skulle avhämta furstinnan Sorokina och hennes dotter. Hur ser
kusken ut?”

Medan hon ännu talade med bäraren, kom den rödkindade, muntra
kusken Michail fram och lämnade henne ett brev, uppenbarligen stolt
över att ha utfört sitt uppdrag så bra. Hon öppnade brevet, och
hennes hjärta sammansnördes av smärta, då hon läste det.

”Det gör mig mycket ont, att brevet icke kom mig till handa i
Moskva. Jag skall vara hemma klockan tio”, skrev Vronski.

”Nåja, det hade jag väntat!” tänkte hon inom sig med ett
bittert leende. ”Det är bra. Åk hem”, sade hon sakta till Michail.
”Nej, jag skall icke låta mig pinas av dig”, tänkte hon men vände

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0508.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free