- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
507

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjugunionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig med dessa hotande ord icke till Vronski och icke heller till sig
själv, utan till den, som hade beskärt henne att pinas, och gick
perrongen fram förbi stationsbyggnaden.

Två tjänsteflickor, som gingo av och an på perrongen, vände på
huvudena efter henne och gjorde högljudda anmärkningar om
hennes toalett. Icke heller här lämnade de där unga männen henne i
fred; de gingo åter förbi henne, fixerade henne och pratade högt
med varandra. Stationsinspektoren frågade henne, om hon skulle
fara med tåget. ”Min Gud, vart skall jag ta vägen?” tänkte hon,
medan hon gick allt längre och längre fram på perrongen. Vid
dess slut stannade hon. Några damer och ett par barn, som tagit
emot en herre med glasögon och stodo där och pratade och
skrattade, tittade nyfiket på henne och förstummades, då hon kom
närmare. Hon påskyndade sina steg, gick bort från dem och fram
till yttersta punkten av perrongen. Ett godståg körde fram.
Perrongens golvtiljor darrade, och hon hade en förnimmelse av att hon
reste vidare.

Helt plötsligt kom hon att tänka på mannen, som blivit överkörd
vid det tillfälle, då hon första gången sammanträffat med
Vronski, och nu visste hon, vad hon hade att göra. Med snabba, lätta
steg, gick hon ned för trappan, som ledde från stationen till
järnvägsspåren, och stannade tätt intill det förbirullande tåget. Hon såg
på vagnens underdelar, skruvarna, kättingarna och de höga hjulen,
och sökte med blicken avpassa de sekunder, då mellanrummet
mellan fram- och bakhjulen skulle vara alldeles framför henne.

”Där!” sade hon för sig själv, i det hon blickade in i skuggan,
som vagnen kastade, och riktade sin blick på den med kolstybb
betäckta marken. ”Där, just i mellanrummet, så skall jag straffa
honom och befria mig själv från allt och från mig själv.”

Hon ville kasta sig under den första vagnen, men den röda
resväskan, som hon sökte taga från sin arm, hindrade henne, och det
var redan för sent; mellanrummet mellan hjulen var redan förbi
henne. Hon måste vänta på den följande vagnen. Det kom över
henne ungefär samma känsla, som när man vid badning skall kasta
sig i vattnet, och hon gjorde korstecknet. Den välbekanta rörelsen,
då hon gjorde korstecknet, återkallade i hennes själ en hel rad av
minnen från barndoms- och flickåren, och plötsligt sönderslets det
mörker, som hittills dolt allt för henne, och hela hennes förflutna liv
framträdde för ett ögonblick för hennes själs öga. Men hon
vände icke blicken från den annalkande andra vagnens hjul. Och
just i det ögonblick, då mellanrummet mellan hjulen var framför
henne, slängde hon ifrån sig den röda resväskan, drog ned huvudet
mellan axlarna, lät sig falla på händerna under vagnen och
knäböjde med en lätt rörelse, som om hon genast åter ämnade resa sig
upp. Men i samma ögonblick blev hon förskräckt över det, hon
gjorde. ”Var är jag? Vad gör jag? Varför?” Hon ville resa sig
upp, kasta sig tillbaka, men något väldigt, obevekligt stötte emot
hennes huvud och släpade henne vid ryggen med sig bort. ”Herre
Gud, förlåt mig allt!” mumlade hon, då hon kände, att motstånd var
gagnlöst. Den lille mannen sysslade med järnstängerna och prata-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0509.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free