Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjugunionde kapitlet - Åttonde delen - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de därvid för sig själv. Och ljuset, vid vilket hon hade läst i livets
bok, som var uppfylld av så mycket sorg, bedrägeri, bekymmer och
uselhet, flammade upp i klarare glans än någonsin, upplyste för
henne allt, som hittills för henne varit dolt i mörker, sprakade,
avtog och slocknade för alltid.
ÅTTONDE DELEN.
Första kapitlet.
Det hade förflutit närmare två månader. Man befann sig redan
mitt i sommarn, och nu först lämnade Sergei Ivanovitsj Moskva.
Inom de kretsar, som Sergei Ivanovitsj tillhörde, talade och
skrev man då för tiden icke om något annat än om det serbiska
kriget. Allt det, som den sysslolösa mängden i vanliga fall gjorde för
att slå ihjäl tiden, gjordes nu till de slaviska brödernas bästa.
Baler, konserter, middagar, bordstal, restaurangbesök, allt vittnade om
medkänslan med rasfränderna. Och Sergei Ivanovitsj ägnade hela
sin kraft och förmåga åt denna stora sak och upphörde att tänka
på sin bok. Hans tid var nu så upptagen, att han var ur stånd att
besvara alla de till honom riktade breven och bönerna.
Sedan han arbetat energiskt hela våren och en del av
sommaren, anträdde han nu i juli färden till sin bror för att vistas hos
honom fjorton dagar och hämta nya krafter.
Sergei Ivanovitsj och Katavasov hade kommit åkande till
Kursk-bangården, där det denna dag myllrade av människor, stigit ur sin
vagn och sågo sig just om efter betjänten, som kom efter med
bagaget i en annan vagn, då fyra droskor med frivilliga kommo
körande. Damer med blombuketter togo emot de frivilliga och följde,
beledsagade av de tillströmmande folkskarorna, dem in på stationen.
En av damerna, som berett de frivilliga detta emottagande, kom
av en händelse åter ut från väntsalen och vände sig till Sergei
Ivanovitsj.
”Har ni också kommit hit, för att önska dem lycka på resan?”
frågade hon honom på franska.
”Nej, furstinna, jag skall själv resa. Jag vill vila upp mig
litet hos min bror. Men ni är väl fortfarande upptagen av att följa
de avresande frivilliga till tåget?” sade Sergei Ivanovitsj med ett helt
svagt leende.
”Ja, jag kan verkligen icke låta bli det!” svarade furstinnan.
”Är det sant, att åttahundra man redan avrest härifrån?”
”Mer än åttahundra. Och om man räknar med dem, som icke
avrest direkt från Moskva, så blir det nog mer än tusen”, svarade
Sergei Ivanovitsj.
”Nå, och vad sägs om dagens telegram? Turkarna äro åter slagna.”
”Jag har läst det”, svarade Sergei Ivanovitsj.
”Vet ni av, att greve Vronski, den bekante Vronski, även
avreser med detta tåg?” sade furstinnan med ett triumferande leende.
”Ja, jag har hört, att han skall avresa till krigsskådeplatsen, men
jag visste icke när. Reser han med detta tåg?”
SOS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
