Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - Första kapitlet - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ja, jag har sett honom. Han är här. Endast hans mor följer
honom till tåget och reser sedan med honom en bit. Det är i varje
fall det bästa, han kunde göra.”
”Nå, furstinna, vad säger ni om det här?” sade Stepan
Arkadje-vitsj, som med glädjestrålande uppsyn plötsligt dök upp mitt i
folkträngseln. ”Vart skall ni ta vägen, Sergei Ivanovitsj?”
”Ut på landet till min bror”, svarade Sergei Ivanovitsj.
”Där kommer ni även att träffa min hustru. Jag har skrivit till
henne, men ni träffar henne förr. Var snäll och säg henne, att ni
träffat mig och att jag sagt: All right! Det kommer hon att
förstå. Och var sedan snäll och säg henne, att jag fått min utnämning
till medlem av styrelsen för de förenade . . . Nåja, hon kommer
ändå att förstå!”
”Vad säger ni?” utbrast Stepan Arkadjevitsj, då furstinnan
omtalade för honom att Vronski avreste med samma tåg. För ett
ögonblick uttryckte hans ansikte sorg och bedrövelse, men när han
sekunden efteråt trädde in i väntsalen, i vilken Vronski befann sig,
då hade Stepan Arkadjevitsj helt och hållet glömt sina förtvivlade
snyftningar vid systerns döda kropp och såg i Vronski endast
hjälten och den gamla vännen.
”Trots alla hans fel måste man dock låta honom vederfaras
rättvisa”, sade furstinnan till Sergei Ivanovitsj, så fort Oblonski
lämnat dem. ”Han är en äkta ryss, en slavisk natur! Jag fruktar
endast, att det blir Vronski oangenämt att sammanträffa med
honom. Man får säga vad man vill, men denne mans öde gör dock
ett djupt intryck på mig. Tala med honom på vägen.”
”Ja, kanske, om det faller sig så.”
”jag har aldrig tyckt bra om honom. Men hans nuvarande
uppförande gottgör mycket. Han icke blott går ut själv, utan han tar
även med sig en hel skvadron, som han utrustat på egen bekostnad.”
”Ja, jag har hört det.”
En klocka pinglade. Alla trängde sig fram mot dörren.
”Där är han”, sade furstinnan och pekade på Vronski, som gick
förbi, klädd i en lång rock och en svart, bredbrättad hatt, förande
sin mor vid armen. Bredvid honom gick Oblonski och talade ivrigt.
Vronski stirrade med mörk min rakt framför sig, som om han
icke alls hörde på, vad Stepan Arkadjevitsj sade.
Förmodligen uppmärksamgjord av Oblonski, såg han åt det håll,
där furstinnan och Sergei Ivanovitsj stodQ och lyfte under tystnad
på hatten. Hans åldrade ansikte, som bar ett uttryck av djupt
lidande, såg ut, som om det förvandlats till sten.
Sedan Vronski och hans mor kommit ut på perrongen, hjälpte
han först sin mor upp i en kupé och följde sedan efter.
Andra kapitlet.
Medan tåget gjorde ett uppehåll vid järnvägsstationen i
guverne-mentsstaden, gick Sergei Ivanovitsj icke in på restaurangen, utan
promenerade av och an på perrongen.
Då han första gången gick förbi Vronskis kupé, såg han, att
gardinen var dragen för. Men då han gick förbi andra gången, varseblev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
