Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han gamla grevinnan vid fönstret. Hon ropade honom till sig.
”Ja, jag följer med honom till Kursk”, sade hon.
”Ja, jag har hört det”, svarade Sergei Ivanovitsj, i det han
stannade vid fönstret och tittade in. ”Så vackert handlat av
honom!” tillade han, sedan han förvissat sig om att Vronski icke
var inne i kupén.
”Ja, vad skulle han eljest kunna göra efter sin olycka?”
”En sådan förskräcklig tilldragelse!” sade Sergei Ivanovitsj.
”Ack, vad har jag icke gått igenom allt! Men stig in . . . Ack,
vad har jag icke gått igenom allt!” sade hon ännu en gång, då
Sergei Ivanovitsj kommit in i kupén och tagit plats i soffan.
”Ingen människa kan göra sig en föreställning därom! I sex veckor
talade han icke med någon, och när han skulle äta något, måste
jag först tigga och be honom därom. Och icke ens för ett
ögonblick vågade vi lämna honom ensam. Vi hade tagit bort allt, som
han möjligen skulle ha kunnat döda sig med. Ni vet ju, att han
en gång sköt sig för hennes skull”, sade den gamla damen, och
vid detta minne blev hennes uppsyn ännu mörkare. ”Ja, hon
slutade så, som en sådan kvinna måste sluta. Till och med det
dödssätt, som hon valde, hade något tarvligt och ovärdigt.”
”Det tillkommer icke oss att döma därvidlag, ^grevinna”, svarade
Sergei Ivanovitsj suckande. ”Men jag kan förstå, hur förskräckligt
allt detta måste ha varit för er.”
”Ack, det kan icke alls beskrivas! Jag bodde ute på min
egendom och han var just hos mig. Då kom ett bud med ett brev till
honom. Han skrev svaret och avsände det. Vi visste icke, att den
där kvinnan själv var på stationen. På kvällen hade jag just
dragit mig tillbaka till mitt rum, då min Mary omtalade för mig att
en dam kastat sig under tåget. Det var, som om jag fått ett slag
för huvudet. Jag visste med ens, att det var hon. Det första
jag sade var: ’Ingen av er får säga något till honom.’ Men man
hade redan omtalat det för honom. Hans kusk hade varit där och
sett alltsammans. Då jag rusade in till honom i hans rum, var han
som från sina sinnen; han var hemsk att skåda. Ej ett ord sade
han, utan kastade sig upp på en häst och jagade i väg dit. Vad som
försiggick där, vet jag icke, men när de förde honom hem till mig,
var han som en död. Jag skulle icke alls ha känt igen honom.
Pro-stration compléte”, sade doktorn. Sedan började han rasa. Ack,
jag kan icke tala därom!” sade grevinnan med en trött, sorgsen
åtbörd. ”Det var en förskräcklig tid. Nej, man får säga vad man
vill, men hon var en dålig kvinna. En sådan måttlös lidelse det
var hos henne! Det skall föreställa något särskilt. Och då blev
det också något särskilt! Hon blev sitt eget och två förträffliga
mäns fördärv, sin mans och min olycklige sons.”
”Vad gör hennes man?” frågade Sergei Ivanovitsj.
”Han har tagit hennes dotter till sig. Den första tiden var min
son med om allt. Men nu bereder det honom djup smärta, att han
överlämnat sin dotter till en främmande människa. Men han kan
icke taga tillbaka sitt ord. Karenin kom till begravningen, men vi
drogo försorg om, att han icke sammanträffade med min son. För
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
