Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - Andra kapitlet - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, den äkta mannen, är det hela dock lättare att bära, ty
hennes död gjorde honom ju åter fri. Men min stackars son hade
givit sig åt henne med kropp och själ. Allt hade han offrat för
hennes skull, avstått från att göra karriär, brutit med sin mor, och
dock hade hon intet medlidande med honom, utan drev honom med
berått mod mot hans undergång. Nej, man får säga vad man vill, men
till och med hennes död utvisar, att hon var en skändlig kvinna,
en kvinna utan all religion. Gud må förlåta mig, men jag kan endast
tänka med hat på henne, när jag ser, vad hon gjort av min son.
Gud har hjälpt oss genom att skicka oss detta serbiska krig. Jag
är en gammal kvinna och förstår ingenting av politik, men för min
son är det en Guds nåd. I min egenskap av mor är det
fruktansvärt för mig, och vad som är det värsta: det sägs, att det icke är
väl sett i Petersburg. Men vad är att göra? Det var det enda, som
kunde rycka upp honom. Hans vän Jaschvin hade spelat bort hela
sin förmögenhet och beslöt att bege sig till Serbien. Dessförinnan
uppsökte han min son och övertalade honom att också göra det.
Nu har han något, som sysselsätter och intresserar honom. Var
snäll och tala litet med honom; jag önskar så mycket att skaffa
honom en förströelse, något som avleder hans tankar. Han är så
betryckt. Och olyckligtvis har han även tandvärk. Men det blir
honom en stor glädje att återse er. Var snäll och tala litet med
honom. Han går av och an på den här sidan.”
Sergei Ivanovitsj svarade, att det skulle bli honom ett stort nöje
att göra det, och begav sig till andra sidan av tåget.
Tredje kapitlet.
I de snett fallande aftonskuggorna av en massa säckar, som
lågo uppstaplade på perrongen, gick Vronski av och an som ett vilt
djur i en bur; efter tjugu steg gjorde han alltid en tvär
helomvänd-ning. Då Sergei Ivanovitsj kom närmare, trodde han, att Vronski
såg honom och endast låtsade, att han icke observerade honom. Men
han betraktade det såsom sin plikt att tala med honom och visa
honom sin erkänsla. Han trädde fram till honom.
Vronski stannade och såg på honom. Så fort han känt igen
honom, kom han honom till mötes och tryckte kraftigt hans hand.
”Kanske ni icke önskar tala med mig”, sade Sergei Ivanovitsj.
”Men kan jag icke på något sätt vara er till nytta?”
”Med ingen kan ett samtal för mig vara så föga oangenämt som
med er”, svarade Vronski. ”Tag icke illa upp, men något
angenämt gives det icke mer för mig här i livet.”
”Jag förstår det och ville endast erbjuda er mina tjänster”,
sade Sergei Ivanovitsj, i det han blickade in i Vronskis ansikte,
där lidandet tryckt sin stämpel. ”Behöver ni ett introduktionsbrev
till Ristisch eller Milan?”
”Nej, tack!” svarade Vronski, som uppenbarligen endast med
möda förstått erbjudandet. ”Om ni icke har något däremot, så
gå vi av och an en stund. I kupéerna är det så kvavt. Ett brev?
Nej, tack! För att dö behöver man icke några
rekommendationer. Eller allra högst en till turkarna...” tillade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
