Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Men det skulle kanske göra det lättare för er att komma i
förbindelse med de ledande personligheterna, vilket dock är
oundgängligen nödvändigt för er. Men alldeles så, som ni vill. Det gladde
mig mycket, då jag fick höra talas om ert beslut. Det riktas redan
så många anklagelser mot de frivilliga, att det är mycket önskvärt,
att en sådan man som ni åter höjer dem i den offentliga meningen.”
”Som soldat”, svarade Vronski, ”besitter jag en användbar
egenskap så til! vida att livet icke längre har något värde för mig. Och att
jag ännu har tillräckligt mycket energi kvar att spränga och trampa
ned en fyrkant eller att falla, det vet jag. Det gläder mig, att det
finns något, för vilket jag kan offra mitt liv, som är mig värdelöst,
ja, rent av motbjudande. Alltså har dock någon nytta därav.”
”Ni kommer att åter uppvakna till ett nytt liv, det förutsäger jag”,
sade Sergei Ivanovitsj icke utan rörelse. ”Rasfrändernas frigörelse
från slaveriets ok, det är ett mål, som är i lika hög grad värt, att
man dör för det, som att man lever för det. Måtte Gud giva er
yttre framgång och inre frid”, tillade han och räckte honom
handen. Vronski tryckte kraftigt den hand, som Sergei räckte honom.
”Ja, som vapen kan jag ännu vara till någon nytta, men som
människa är jag en ruin”, sade han.
Smärtan i den kraftiga tanden fyllde hans mun med saliv och
hindrade honom att tala. Han tystnade och betraktade hjulen till
den på skenorna framglidande tendern.
Och plötsligt kom en annan känsla, icke en akut smärta utan ett
dovt kval, som uppfyllde hela hans själ, honom att för ett
ögonblick glömma tandvärken. Vid anblicken av hjulen och skenorna och
under inverkan av samtalet med en bekant, som han ännu icke
träffat efter olyckan, kom han plötsligt att tänka på henne, på
Anna, det vill säga på det, som ännu funnits kvar av henne, då
han som en galning kommit inrusande på järnvägsstationen;
prisgiven åt nyfikna blickar låg på ett bord den blodiga kroppen, till
synes ännu uppfylld av det liv, som strax förut flytt ur det; det
oskadade huvudet med de tunga flätorna och det burriga håret vid
tinningarna hade sjunkit tillbaka, och på det förtjusande ansiktet,
med den halvöppna, röda munnen hade stelnat ett sällsamt uttryck,
som omkring läpparna och i de alltjämt öppna ögonen hade något
fruktansvärt och tycktes för honom upprepa de förfärliga orden, att
han skulle komma att ångra det, de ord, som hon ropat till honom
under den sista tvisten.
Och han försökte återkalla för sitt minne hennes bild, sådan som
hon varit, när han sett henne för första gången, ävenledes på en
järnvägsstation, hemlighetsfull, tjusande, älskande, sökande lycka
och skänkande lycka, icke grym och hämndgirig, såsom hon
framträtt för honom i det sista ögonblicket. Han försökte tänka på de
härligaste med henne upplevda ögonblicken, men minnet av dessa
ögonblick var för alltid förgiftat för honom. Han erinrade sig
endast hennes triumferande hotelse, att han skulle ångra det, och denna
hotelse hade gått i uppfyllelse, och nu fanns den där, denna ånger,
som icke var någon till nytta och som osläckligt brann i hans själ.
Han kände icke längre tandvärken, och en obetvinglig snyftning
förvred hans anletsdrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
