Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då jag åter började ställa frågor till henne, sade
hon något om att hon leddes efter modern. Jag
fick för mig, att det var osanning. Jag började tala
förstånd med henne, men nämnde intet om modern.
Jag hade icke fattat, att hon helt enkelt var
svårmodig och att det där med modern bara var en
undanflykt. Men hon kände sig genast förolämpad av
att jag teg beträffande modern, som om jag inte
trodde henne. Hon sade mig, att hon insåg, att
jag inte älskade henne. Jag förebrådde henne för
nyckfullhet. Plötsligt förvandlades hennes drag
fullständigt. Sorgen gav vika för ursinne. I de
giftigaste ordalag började hon förebrå mig min
egoism och grymhet. Jag tittade på henne. Hela
hennes ansikte uttryckte den största köld och
fientlighet, ja, hart när avsky för mig.
Jag minns, hur förfärad jag blev vid denna åsyn.
Vad vill detta säga? tänkte jag. Kärleken är ju
ett själarnas förbund, men vad ser jag då här! Det
är inte möjligt! Det är inte hon! Jag försökte
beveka henne, men jag stötte på en sådan
oöverstiglig mur av kall, giftig fiendskap, att jag inte hann
blinka, förrän också jag var gripen av ilska och vi
sade varandra en hel mängd otrevliga saker.
Intrycket av detta första gräl var förfärligt. Jag
kallade det gräl, men det var intet gräl utan endast
ett blottande av den klyfta, som i verkligheten var
befäst mellan oss. Förälskelsen hade tagit slut med
tillfredsställandet av sinnligheten, och nu stodo vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
