Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppstod genast liksom en elektrisk ström mellan dem,
som framkallade samma uttryck i bådas blickar och
leenden. Rodnade hon, så rodnade han. Smålog
hon, så smålog han. Vi talade om musik, om Paris
och om ditt och datt. Han reste sig för att gå. Han
stod leende med hatten emot det darrande knäet och
tittade ömsom på henne, ömsom på mig, liksom
väntande på vad som nu skulle komma. Jag minns det
ögonblicket, därför att då möjligheten att icke
inbjuda honom förelåg, och i så fall hade ingenting
inträffat. Men jag såg på honom och på henne.
’Tro inte, att jag är svartsjuk’, sade jag i tankarna,
’eller att jag kanske är rädd för honom!’ Och jag
inbjöd honom att komma en kväll och ta fiolen med
sig, så att han kunde spela med min hustru. Hon
tittade förundrat på mig, brusade upp och började
liksom förskräckt att göra invändningar, sägande,
att hon inte kunde spela bra nog.
Hennes vägran blott retade mig ännu mer, och jag
blev ännu envisare i min fordran. Jag minns den
egendomliga känsla, med vilken jag såg på hans
bakhuvud och vita hals, som stack bjärt av mot det
svarta nackbenade håret, när han med sin
fågelaktiga gång trippade ut ur rummet. Jag måste tillstå
inför mig själv, att mannens närvaro hade plågat
mig. Det tillkommer mig, tänkte jag, att laga så,
att vi aldrig få se honom mer. Men detta skulle
innebära ett medgivande, att jag fruktade honom.
Nej, jag fruktade honom inte! Det vore alltför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
