Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag släppte ut honom och låste dörren efter honom;
jag blev kuslig till mods, när jag kände, att jag
var ensam och att jag strax måste skrida till
handling. Huru? Det visste jag ännu icke. Jag visste
endast, att allt nu var slut, att det icke längre
kunde råda något tvivel om hennes skuld, och att jag
strax skulle straffa henne och göra en ände på
mina förbindelser med henne. Förut hade jag
ännu vacklat och sagt till mig själv: ’Kanske det
ändå inte är sant, kanske jag tar fel.’ Nu var det
icke längre så. Allt var oåterkalleligen klargjort.
Utan min vetskap var hon ensam med honom
nattetid. Detta var dock att fullständigt glömma sig
och allt. Eller ännu värre! Kanske hon med flit
lade i dagen en sådan fräckhet och djärvhet vid
förbrytelsens begående, för att sedan denna fräckhet
skulle vara ett tecken på hennes oskuld? Allt var
klart! Ingen tvekan längre! Blott ett fruktade jag,
nämligen att de skulle kunna undfly, uttänka ett
nytt bedrägeri och beröva mig ett påtagligt bevis
och därmed möjligheten att fälla dem.
Och för att desto snarare kunna ertappa dem,
gick jag på tåspetsarna emot salen, där de sutto,
icke genom förmaket, utan genom korridoren och
barnkammaren. I den egentliga barnkammaren
lågo gossarna och sovo, i rummet intill barnjungfrun.
Hon rörde sig och höll på att vakna. Jag
föreställde mig, vad hon skulle tänka, om hon finge reda
på det, och jag greps av en sådan medömkan med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
