Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskare i bara strumplästerna, och jag ville icke
vara löjlig, utan jag ville vara fruktansvärd.
Oaktat det fasansfulla raseri, i vilket jag befann mig,
hade jag hela tiden i tankarna det intryck, som jag
gjorde på de andra, och det intrycket fick till och
med delvis vägleda mig.
Jag återvände till henne. Hon hade fallit ned
på soffan, och i det hon höll sig för det öga, som
jag slagit till, såg hon på mig med det andra. I
hennes ansikte lågo fruktan och hat till mig, hennes
fiende, liksom hos råttan, när man lyfter upp fällan,
som hon fastnat i. Åtminstone kunde icke jag hos
henne se något annat än fruktan och hat till mig,
något, som med nödvändighet måste framkallas av
kärleken till den andre. Men jag hade kanske ändå
hejdat mig och icke gjort det, som jag gjorde, om
hon bara hade tegat. Hon började emellertid
plötsligt tala och fattade mig i den hand, som jag höll
dolken i: ’Lugna dig! Vad tar du dig till? Vad
går det åt dig? Det är ju ingenting, ingenting,
ingenting. Jag svär på det!’
Jag skulle ännu ha tvekat, men dessa sista ord,
av vilka jag slöt till motsatsen, d. v. s. att
alltsammans var verklighet, frammanade ett svar. Och
svaret måste motsvara den stämning, som jag
försatt mig i, en stämning, som var i crescendo och var
bestämd att alltfort stegras. Raseriet har också sin
lag.
— ’Ljug inte, usla varelse!’ röt jag och grep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
