Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna skrek högljutt och ropade på tjänsteflickan.
Jag gick genom korridoren, skickade in
tjänsteflickan och gick in i mitt rum. ’Vad skulle jag nu ta
mig för?’ frågade jag mig själv, och strax fann jag
svaret. Jag gick fram till väggen, tog ner revolvern
och tittade på den — den var laddad — och lade
den på bordet. Sedan sökte jag upp dolkslidan
bakom soffan och tog plats i soffan. Länge satt
jag så. Jag tänkte icke på någonting, kunde icke
minnas någonting. Jag hörde, att man bullrade och
väsnades där ute. Jag hörde, att någon kom, och
så en till. Och så hörde och såg jag, hur Jegor kom
in med min korg, som han fraktat från stationen.
Just som om den behövdes nu!
’Har du hört, vad som har hänt?’ frågade jag.
— ’Säg till portvakten, att han underrättar polisen!’
— Han sade ingenting utan gick. Jag reste mig
upp, låste dörren, tog fram cigarretter och
tändstickor och började röka. Jag hade icke rökt slut på
cigarretten, förrän jag greps och överväldigades av
sömnen. Jag sov nog två timmar. Jag minns, jag
drömde, att vi voro goda vänner igen, vi hade
försonats; det var visserligen något, som hindrade oss
att komma riktigt överens, men vi voro i alla fall
goda vänner.
Jag väcktes av en knackning på dörren. — Det
är polisen, tänkte jag, när jag vaknade. — Jag har
ju bestämt mördat henne. Men kanske det är hon.
Kanske det inte har hänt något. Det knackade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
