Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motbjudande syn var det. Jag stannade på tröskeln.
’Gå bara, gå fram till henne!’ sade systern till
mig. — Ja, hon ångrar sig nog. Skall jag förlåta
henne? Hon dör snart, så jag kan ju göra det,
tänkte jag och bemödade mig att vara storsint. Jag
gick fram ända till sängen. Hon lyfte med möda
sina blåslagna ögon mot mig och sade stackigt och
med svårighet: ’Nu har du fått det, dit du ville...
Nu har du mördat mig...’ Och i hennes ansikte
lyste trots kroppsligt lidande — ja, trots dödens
närhet, samma gamla kända, iskalla, djuriska hat. ’Men
barnen... dem... ger jag inte... åt dig!...
Hon... tar dem.’ Och hon såg emot systern.
Men det, som var huvudsaken för mig, gick hon
förbi med tystnad. Sin skuld, sin otro ansåg hon
bestämt, att det inte var lönt att tala om.
’Nu kan du ju vara förtjust över vad du har
gjort!’ sade hon och såg snyftande bort emot
dörren. Där stodo systern och barnen. ’Se nu, vad
du har gjort!’ Jag tittade på barnen, på hennes
sönderslagna, blodiga ansikte, och för första gången
glömde jag mig själv, mina rättigheter, mitt
högmod, för första gången såg jag människan i henne.
Och så betydelselöst syntes mig allt det, som förut
kränkt mig, all min svartsjuka, och så betydelsefullt
det, som jag hade gjort, att jag ville falla ned
och begrava mitt ansikte i hennes händer och bedja
ett: ’Förlåt!’ — men jag tordes icke.
Hon låg med slutna ögon och teg; tydligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
