Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Iljitj död - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att falla på bordet, sköt hon utan dröjsmål fram en
askkopp till Peter Ivanovitj och sade: Jag anser det
som tillgjordhet, när man menar, att man icke för
sorgens skull kan syssla med praktiska
angelägenheter. Tvärtom, om det finns något, som skall
kunna om också icke trösta, så dock förströ mig, så är
det omsorgerna om honom. Och åter tog hon fram
näsduken liksom för att börja gråta, men plötsligt
försökte hon lägga band på sig. Hon ryckte upp sig
och började tala lugnt.
— Men jag har något att tala med er om.
Peter Ivanovitj bugade sig, utan att ge puffens
fjädrar, som genast började röra på sig, tillfälle att
springa upp.
— Under de sista dagarna led han förfärligt.
— Jaså, han led mycket? frågade Peter
Ivanovitj.
— Ack, förfärligt! Icke blott de sista minuterna
utan hela timmar skrek han utan avbrott. Tre dygn
i ett sträck skrek han oupphörligt utan att ta igen
sig. Det var outhärdligt. Jag kan inte förstå, hur
jag kunde stå ut. Genom tre dörrar kunde man
höra det. Ack, vad har jag inte gått igenom!
— Och var han verkligen vid sans? frågade Peter
Ivanovitj.
— Ja, viskade hon, — intill den sista minuten.
En kvart före sin död tog han avsked av oss och
bad oss att föra ut Volodja.
Tanken på en människas lidanden, som han varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
