Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Iljitj död - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Tänker han verkligen, att jag är så svag, att jag
inte kan sträcka ut handen så långt?” tänker Ivan
Iljitj, glömmer trumfarna och spelar ut trumf i
onödan och förlorar slammen, och därvid ser han —
och det är det värsta av alltsammans —, huru svårt
Mihail Mihailovitj har det, men honom själv
kvittar det fullständigt. Och det är förfärligt att tänka
på hur det kan komma sig, att det är honom så
likgiltigt.
Alla se, att det är svårt för honom, och säga: ”Vi
kunna avbryta spelet, om ni är trött. Ni skall vila
er.” Vila sig? Nej, han är icke det ringaste trött.
De spela robberten till slut. Alla äro dystra och
tystlåtna. Ivan Iljitj känner med sig, att det är
han, som tillfört dem denna dystra stämning, men
han kan icke skingra den. De supera och fara var
och en till sitt, och Ivan Iljitj är ensam kvar med
medvetandet, att hans liv blivit förgiftat för honom
och att det förgiftar andras liv och att denna
förgiftning icke försvagas utan mer och mer
genomtränger hela hans tillvaro.
Och med detta medvetande och därtill med de
fysiska plågorna och med den skräck, som de
medförde, måste han lägga sig till sängs för att ofta
under största delen av natten icke kunna sova på
grund av smärtor. Men på morgonen måste han
åter stiga upp, kläda på sig, fara till rätten, tala,
skriva, och om han icke hade att fara dit, så
måste han hemma tillbringa de tjugufyra timmar om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
