Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Iljitj död - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke, vad han blev tillfrågad om, men sedan
svarade han: ”Nej. Har ni sett henne?”
— Ja, i Adrienne Lecouvreur.
Praskovja Fjodorovna sade, att hon var särskilt
bra i en viss roll. Dottern motsade henne. Man
började ett samtal om hennes stilfulla och realistiska
spel, — ett sådant där samtal, som alltid är ett och
detsamma.
Mitt under samtalet såg Fjodor Petrovitj på Ivan
Iljitj och tystnade. De andra sågo på honom och
tystnade. Ivan Iljitj såg med glänsande ögon
framför sig, tydligen ledsen på dem. Man måste ställa
detta till rätta, men det fanns intet sätt att göra det.
Man måste på något vis avbryta denna tystnad.
Ingen kom sig emellertid för, och alla fruktade, att
någon på något sätt skulle bryta mot
anständighetslögnen och att det skulle bliva klart för alla, vad
som låg därunder. Lisa var den första, som kom
sig för. Hon bröt tystnaden. Hon ville
hemlighålla det, som alla kände och tänkte, men hon
försade sig.
— Men skall vi fara, så är det tid, sade hon och
såg på sin klocka, en gåva av hennes fader; och hon
gav den unge mannen ett knappast märkbart leende,
vars betydelse blott han kände till, och reste sig,
frasande med klänningen.
Alla reste sig, togo farväl och foro.
När de gått ut, tyckte Ivan Iljitj, att det var
lättare. Lögnen fanns där icke mer, — den hade gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
