Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfversigt ej ingå i någon redogörelse derför, nämna endast, att
man i de största europeiska tryckerierna eger typer för den
-foinikiska skriften, för den fornarameiska, hebreiska af flere
slag, samaritanska, palmyreniska, syriska, arabiska, armeniska,
georgiska, för kilskriften, zend, sanskrit, äfven som för de
ta-muliska, birmaniska, tibetanska, kinesiska och japanska
alfabeten.
Alldeles egendomlig är den skrift, som Kinas gamla
märkvärdiga folk sedan mycket aflägsna tider skapat sig. Det
är en ord skrift, det vill säga en sådan, som för hvart och
ett af språkets ord har ett särskildt tecken. Man kan lätt
tänka sig, livilka svårigheter läskonsten med en sådan skrift
måste erbjuda. En hjelpligt bildad kines måste minst känna
tre till fyra tusen tecken, men den lärde betydligt mer, ty
den kinesiska statsordboken innehåller ej minäre än 42 718
tecken. Då hvar och en af dessa ordbilder måste skilja sig
från alla de andra, fattar man lätt, hur invecklad en sådan
skrift måste blifva. Kinesernas grannar japanerna äro något
lyckligare lottade, ty de ha en stafvelseskrift. Har derför
en skolgosse grundligt inpräglat i hufvudet sin tabell med ra
re ri ro ru, la le li lo lu, och så vidare, så kan han när som
helst börja skrifva. Den japanska skriften liknar mycket den
kinesiska, då hon från denna lånat sina stafvelsetecken, ehuru
naturligtvis med en annan betydelse. Japanerna ha dock
dessutom ett sjelfständigt stafvelsealfabet.
Redan af det lilla, vi här kunnat återgifva ur
skriftkunnighetens stora kapitel, visar sig, på hur mångfaldigt sätt
men-niskorna förstodo hjelpa sig, när de en gång kände
behof-vet af ett medel, genom hvilket de kunde tala till frånvarande
och efterkommande, af en konst, som nu för länge sedan blifvit
ett af de mäktigaste befordringsmedlen för mensklighetens
framåtskridande.
Skrifkonsten i inskränktare bemärkelse, konsten att skrifva,
har sedan början af sextonde århundradet allt mer blifvit en
gemensam egendom för alla land med europeisk odling. Från
den vanliga skrifkonsten skiljer sig skönskrifvarkonsten
eller kalligrafien, hvilken ej blott sträfvar efter skriftens
tydlighet, utan äfven efter hennes skönhet. Kalligrafen måste
förstå att skrifva i vackert formade linier, att ornamentartadt
utsira bokstäfverna, med ett ord, han ^iåste vara skrift-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
