Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 elfte stycket, jernvägen.
är en så urgammal uppfinning, att vi i sjelfva verket måste
förvåna oss öfver, att man ej för länge sedan fallit pa
den tanken att använda den äfven på de vanliga vägarna.
Redan folken i den grå forntiden, egypter, inder och
perser, voro sedan länge bekanta med denna inrättning, och
om den, som måhända många andra uppfinningar, begrofs i
glömskans flod, kunna vi endast skrifva det på räkningen
af den barbariets tidsålder, som ligger mellan dessa redan
då högt bildade folk och den nya tiden. För att från
stenbrotten till bygnadsstället forsla de ofantliga stenblock,
som de behöfde till sina väldiga bygnader, lade inderna och
e&ypterna stora huggna qvaderstenar tätt bredvid hvarandra
och bildade på detta sätt en stenbana, i hvilken lastvagnarnas
hjul efter hand sjelfva inskuro spår, och bland Baalbeks och
Palmyras ruiner finna vi ännu lemningar efter dessa sten-
vägar, hvilka, enligt de gamla författarne, gingo fram genom
sjelfva öknen. Äfven romarne hade dylika stenspår, hvilka de
nedlade på sina hufvudvägar. Då det emellertid visade sig,
att genom vagnshjulens omedelbara inverkan på stenen sjelfva
granitblocken slutligen sprungo sönder, så kommo dessa
spår-yägar till stor del ur bruk eller blefvo i likhet med de stora
härvägarna vid romarväldets fall af brist på underhåll
småningom förstörda.
Det var bergverken förbehållet att införa ett nytt
väg-bygnadssystem. Forslingen af malm och sten vid
gruf-vorna skedde nämligen på träbanor, bestående af två pa
träbockar hvilande bjelkrader, hvilka, fullkomligt
jemnlö-pande och med en regelbunden lutning, gåfvo vagnarna en
mycket jemn bana och derigenom gjorde det möjligt, att en
häst kunde draga ett fyra gånger så tungt lass som på de
vanliga vägarna. Drottning Elizabeth kallade tyska
grufarbe-tare från Harz till England för att bearbeta der varande
jern- och stenkolsgrufvor, och med dessa arbetare kommo äfven
träbanorna till England, der vi redan 1676 finna dem i fullt
bruk i Newcastle. Den stora åtgången af virke för dessa
banor äfvensom deras ovaraktighet — de höll o vanligen ej mer
än sex år — gjorde en förbättring af dem önskvärd.
Särskildt var detta fallet vid South-Hettongrufvan, der banorna
hade en så betydlig lutning, att man lät vagnarna utan hästar
af sig sjelfva löpa utför banan och gaf de lastade vagnarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
