Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nickade, och så småningom sjönk hans haka ned och
vidrörde fienden, som bet sig fast däri. Ett skarpt
gnäll hördes, pudeln slängde på hufvudet och
skalbaggen föll ned några alnar därifrån, för andra
gången hamnande på ryggen. De kringsittande
åhörarna darrade af en stilla, inre glädje, flera
ansikten gömde sig bakom solfjädrar och näsdukar,
och Tom var öfverlycklig. Hunden såg snopen ut
och kände sig förmodligen så, men det fanns äfven
hätskhet i hans hjärta och törst efter hämnd. Så
gick han på nytt fram till skalbaggen och började
försiktigt angripa den, gjorde utfall från hvarje
punkt af en cirkel, slog med framtassarna ned på en
tums afstånd från krypet, nafsade på ännu närmare
håll med tänderna och skakade på hufvudet, så att
öronen smällde. Men om en stund blef han trött
ännu en gång, försökte sig med en fluga, men fann
det inte lifvadt, följde, med nosen tätt intill golfvet,
en myra, men ledsnade snart på det, gäspade,
suckade, glömde alldeles skalbaggen och satte sig på
den! Då uppstod ett vildt ångesttjut, och pudeln
satte i väg uppför gången under fortsatta tjut, sprang
tvärsöfver kyrkan framför altaret, rusade utför den
andra gången och tvärs öfver kyrkan ännu en gång
framför portarna och styrde kurs tillbaka till
utgångspunkten under ett oupphörligt tjutande; hans
ångest tilltog med farten, tills han snart endast var
en ullhårig komet rörande sig i sin bana med ljusets
glans och hastighet. Slutligen afvek den
vansinniga martyren ur sin bana och flög upp i knä på sin
herre, som hyfvade ut honom genom fönstret, och
smärtans stämma försvagades raskt och dog bort.
Emellertid hade hela församlingen blifvit röd
i ansiktena och var nära att kväfvas af undertryckt
skratt, och predikan stod alldeles stilla. Så
fortsattes den igen, men det gick trögt och knaggligt, då all
möjlighet att göra intryck upphört; ty äfven de
allvarligaste känslouttryck mottogos fortfarande med
kväfda utbrott af ohelig munterhet under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
