- Project Runeberg -  Tom Sawyers äfventyr /
130

(1907) [MARC] Author: Mark Twain Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ä’ inte riktigt bra.’ Och då svarar jag: ’Å, det
gör ingenting, bara den ä’ stark tillräckligt.’ Och
så tar du fram piporna, och vi tänder dom bondlugnt
och har roligt åt dom andra grabbarna, som bara
står där och gapar.»

»Det ska’ bli lifvadt värre, Tom! Jag önskar
bara det vore nu!»

»Det gör jag med. Och när vi talar om att vi
lärde det, medan vi var ute och sjöröfvade, tänk så
pin ilskna di ska bli öfver att inte ha fått vara med!»

»Jo, det vill jag lofva!»

På detta sätt fortgick samtalet, men snart
började det slappa af litet och bli mindre
sammanhängande. Pauserna blefvo längre, spottandet
ökades förunderligt. Hvarje por på innersidan af
gossarnas kinder blef en sprudlande vattenkonst;
de kunde knappt länsa kaviteterna under sina
tungor hastigt nog att förekomma öfversvämning.
Små flöden nedåt struparna förekommo trots alla
bemödanden, och hvarje gång följde plötsliga
kväljningar. Båda gossarna sågo nu mycket bleka och
eländiga ut. Joes pipa föll ur hans kraftlösa
fingrar. Toms följde efter. Båda vattenkonsterna
arbetade förtvifladt och båda pumparna länsade
af alla krafter. Joe yttrade svagt:

»Jag har tappat min knif, det ä’ nog så godt
jag går och letar efter den.»

Tom sade med darrande läppar och ostadig på
rösten:

»Jag ska’ hjälpa dig. Gå du ditåt, så letar jag
kring källan. Nej, du behöfver inte komma med,
Huck — vi hittar den nog ändå.»

Huck satte sig igen och väntade en timme;
till sist ledsnade. han och gick för att söka
kamraterna. De lågo långt från hvarandra i skogen,
båda mycket bleka och tungt insomnade. Dock
fanns det något, som sade honom, att hade något
plågat dem, så voro de nu fria därifrån.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:55:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tmsawyer/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free