- Project Runeberg -  Tom Sawyers äfventyr /
133

(1907) [MARC] Author: Mark Twain Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Raskt till tältet, pojkar!» utropade Tom.

De sprungo bort, snafvande öfver trädrötter
och bland vinrankor, hvar och en följande en olika
riktning. En fruktansvärd stormil tjöt bland
träden och kom allting att sucka, där den gick fram.
Den ena bländande blixten följde på den andra,
bedöfvande åskslag på åskslag. Nu började ett
störtregn, och den tilltagande orkanen kom det att
stå som spön längs marken. Gossarna ropade på
hvarandra, men den tjutande vinden och de
smattrande åskskrällarna öfverröstade dem alldeles.
Likväl togo de sig en och en till sist fram till platsen
och funno skydd under tältet, kalla, uppskrämda
och genomvåta; men att ha sällskap i olyckan
syntes dem dock något att vara tacksam för. Äfven
om de andra bullren tillåtit det, skulle de icke kunnat
samtala, så ursinnigt lefde och slog det gamla seglet.
Orkanen tilltog alltmera, och plötsligt slets seglet
löst från tågen, hvarmed det var fäst, och flaxade
bort med vinden. Gossarna togo hvarandra i hand
och flydde, hvarvid de ofta snafvade och fingo
åtskilliga blånader, bort i skydd af en stor ek på
flodstranden. Nu rasade striden som hetast. I den
oupphörliga skarpa belysningen från blixtarna, som
lågade bland skyarna, framstod allting nedanför i
skarpa konturer och skugglös tydlighet: de sviktande
träden, den böljande floden med sina hvita, fräsande
vågkammar, det kringstänkande skummet; på
motsatta stranden glimtade de oklara konturerna af
de höga klipporna fram genom de drifvande
molntrasorna och stormregnets sneda slöja. Litet
emellan dukade någon jätte under i kampen och föll
med väldigt brak ned bland ungträden; och de
oupphörliga åskslagen kommo nu med
öronbedöfvande knallar, skarpa, skrällande, obeskrifligt
hemska. Ovädret nådde sin höjdpunkt med ett
makalöst försök, som syntes nära att lyckas, att slita ön i
stycken, bränna upp den, dränka den till
trädtopparna, blåsa bort den och döfva hvarje varelse,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:48:20 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tmsawyer/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free