Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast af klänningarnas begrafningslika frasande, då
kvinnorna intogo sina platser. Ingen kunde
påminna sig, när den lilla kyrkan senast var så full.
Slutligen uppstod ett afvaktande uppehåll, en
väntansfull tystnad, och så inträdde tant Polly, följd af
Sid och Mary, och därpå familjen Harper, alla i
djup sorgdräkt; och hela församlingen, den gamla
pastorn inbegripen, reste sig vördnadsfullt och
förblef stående, tills de sörjande satt sig på främsta
bänken. En allmän tystnad uppstod åter,
emellanåt afbruten af kväfda snyftningar, och sedan
bredde prästen ut armarna och bad. En rörande
hymn sjöngs, och sedan följde predikotexten: »Jag
är uppståndelsen och lifvet.»
Under predikans fortgång uppdrog talaren
sådana bilder af de bortgångna gossarnas angenäma,
tilldragande egenskaper och de ovanliga
förhoppningar de ingifvit, att alla de närvarande, troende
sig igenkänna dessa bilder, kände samvetsagg öfver
att hittills alltid envist ha varit blinda för dem
och endast velat upptäcka brister och fel hos de
stackars gossarna. Predikanten berättade äfven många
rörande drag ur de aflidnes lefnad, som ytterligare
bevisade deras milda och ädla naturer, och åhörarna
insågo nu lätteligen, hur stora och sköna dessa
händelser voro, och de ihågkommo med bedröfvelse,
att vid den tid de inträffade, hade de synts dem
vara groft ofog, som väl förtjänade att bestraffas
med rottingen. Församlingen blef allt mer och mer
rörd under det gripande talets fortgång, tills
slutligen hela sällskapet var förkrossadt och förenade
sig med de gråtande anhöriga i en kör af ångestfulla
snyftningar, hvarvid predikanten själf gaf efter för
sina känslor och grät på predikstolen.
Ett rasslande hördes på en läktare, som dock
ingen lade märke till; ögonblicket därpå knarrade
kyrkdörren, prästen lyfte upp sina strömmande ögon
öfver näsduken och stod som förstenad. Ett annat
par ögon följde prästens, sedan ett till, och därpå,
liksom påverkad af en och samma drifkraft, reste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
